Av princip, eller för att jag gillar det bättre?

post-thumb

Ayn Rand hade en förmåga att uttala sig och använda radikala exempel, inte sällan till synes överdrivna eller in absurdum. Av goda skäl: för om man står för principen bakom något, vilket även Kants etik bygger på, så bör man stå bakom principen även om den dras längre än man själv tycker är lämpligt. Om man inte kan stå för den “hela vägen” så är den ingen princip utan endast en personlig preferens. Och dessa är ju, som vi vet, subjektiva. Därav “personlig”.

De flesta libertarianer, både etatister och anarkister, förstår detta. Många icke-libertarianer mäktar inte ens förstå resonemanget, utan tycker snarare att rimliga eller “lagom” uttolkningar av en princip är tillräckligt. Man ser det ofta som djupt problematiskt och argumentationstekniskt tarvligt att ta principen ur ett argument och “dra den för långt”. Men detta tyder nog endast på principlösheten hos de flesta människor, i alla fall vad gäller deras moral.

Men faktum är att denna principlöshet återfinns även hos de flesta libertarianer, vilket är än värre, helt enkelt för att de förstår resonemanget men ändå vacklar och väjer undan för det när situationen kräver. Flackande och viftande med principflagg som snabbt byts ut mot preferenser när det börjar blåsa, är förstås inte mycket bättre än rakryggad principlöshet.

Jag har diskuterat denna frågeställning i ett antal artiklar både på svenska och engelska under de senaste femton-tjugo åren, men poängen verkar inte gå fram. Givetvis är det okej att inte läsa det jag skrivit, men det smärtar mig att vara delaktig i en rörelse som framhäver principer som sin styrka – men som inte förmår stå för dem när det gäller. Oavsett om man förstår det eller inte så blir det till syvende og sidst endast hyckleri i slutänden. Inte konstigt att folk inte tar libertarianer på allvar!

Fram för det svartvita

Ett sätt att skilja på princip och preferens som jag själv tycker är utomordentligt tydligt är att applicera vad vi kan kalla för svartvitregeln. Vad det betyder är att en principiell fråga per definition måste vara svartvit: den är antingen helt i linje med principen eller så är den inte det. Det är samma som Rands argument för principer “in absurdum”. Om man inte kan stå för den fullt ut så är det ingen princip. Med andra ord: principer är absoluta. Principen man står för är något gott på ett filosofiskt plan, så allt annat är per definition ont.

Motsatsen är gråzonsregeln, eller synen på att olika nyanser av grått är bättre eller sämre. Exempel på detta är Walter Blocks så kallade paradox, vilken jag uppriktigt sagt aldrig riktigt förstått vitsen med. Walter illustrerar ofta paradoxen med skattepolitik: så, givet lafferkurvan, ska libertarianer stå för en högre skattesats (ett “ont”) om det ger lägre inkomster för staten (något “gott”) eller en lägre skattesats (något “gott”) om det ger högre skatteinkomster (något “ont”)?

Avvägningen mellan två onda ting gör tydligt att det, precis som orden “bättre” och “sämre”, handlar om personlig preferens snarare än princip. Så svaret på frågan är inte principiellt: det är ingen princip att stå för “lägre skattesats” eller “lägre skatteinkomster för staten”. Bägge ståndpunkter är väl förvisso att fördra av en mängd anledningar, men magnituder är inte en princip. Man kan inte sätta en princip på en skala så att man är “lite mer” eller “lite mindre” principiell. Principer är absoluta: “lite” principlös är detsamma som principlös.

Varför? Helt enkelt för att hur “nära” man kommer en princip är en tolkningsfråga och därför beroende på ens personliga preferenser. Andra kan ha andra preferenser.

Stor eller liten stat?

Se till exempel på frågeställningen om statens storlek, vilket är kärnfrågan inom libertarianismen. Är det bättre att ha en liten, global stat i form av en planetkung än en lokal, decentraliserad stat? Tja, det beror ju på vad man fokuserar på. Å ena sidan är planetkungen långt borta och har säkert väldigt lite intresse av mig som individ, vilket gör att jag kanske kan hålla mig undan. Å andra sidan är en starkt decentraliserad stat – även om den är stor – “närmare” och därför har jag kanske mer inflytande över vad den ställer till med.

Men vilket är bättre? Det beror ju förstås på vad du själv värderar. Om du föredrar att ligga lågt och hålla dig utom räckhåll från statens lortiga tassar så är det förra klart bättre, för det är antagligen omöjligt att göra om staten är lokal. Men om du å andra sidan föredrar att påverka vad staten sysslar med och få inflytande över vad den fokuserar på, ja då är en planetkung antagligen ett riktigt dåligt alternativ – du får ju som bäst en röst av sju miljarder, så chansen att han eller hon lyssnar just på dig är ju väldigt liten.

Ord som “bättre” och “sämre” leder osökt till att det måste finnas ett subjekt som tycker detta eftersom det handlar om en ständig vägning av positivt mot negativt. Och värderingen är förstås subjektiv.

Princip eller preferens?

Det jag hävdat tidigare är just detta: att det finns en betydelsefull skillnad mellan princip och preferens. Förvisso väljer man att stå för en princip, så valet av princip är i sig ett tecken på preferens. Men det gör inte att principen i sig ska vara en preferens. För om den är det så blir den en preferens. Skillnaden dem emellan är faktiskt anledningen till att vi har olika ord. Principer är generella ståndpunkter som är filosofiskt svartvita, medan det finns ett gytter preferenser med avvägningar upp och ner, till höger och vänster, osv.

Problemet är alltså att folk anser sig stå för en princip – och gärna uttalar detta som faktum – medan de är principlösa kräk som bara låtsas att deras preferenser är “finare” än andras. För det är egentligen detta vi till slut hamnar i: om jag bestämt hävdar att min personliga preferens för svarta bilar är en princip som måste efterlevas, så betyder det just att jag upphöjt “jag tycker” till princip. (Och detta är i sig principlöst.)

Preferenser är ofta godtyckliga – och de är framför allt personliga. Principer är istället universella värden. Man kan välja att inte stå för en princip, dvs ha en annan preferens, men det betyder att man förkastar hela principen. I exemplet med svarta bilar är det inte speciellt uppenbart, men det är helt enkelt för att det är en preferens – inte en princip.

Ta istället icke-våldsprincipen. Den är absolut. Man behöver inte hålla med om den, men i så fall öppnar man Pandoras ask inför en ändlös diskussion om vilken utsträckning av våld som är legitimt och när och av vem och… så vidare. Att bryta mot en princip betyder att man befinner sig på ett sluttande plan och måste tjafsa om att ens egna preferenser är bättre än någon annans preferenser.

Om jag vill ha 10% i skatt och någon annan vill ha 11%, vem har principiellt rätt? Det principiella är ju inte skattesatsen, utan skatteuttaget. Vi har bägge accepterat principen att staten tar ut skatt. Det vi tjafsar om är “hur mycket” som är rimligt och lagom, dvs vilket vi tycker skulle vara “legitimt” (för att tala i orwellska termer).

Minarkister saknar principer

Det är här det går fel för libertarianer. Visserligen kan de principiellt vara emot beskattning, men ändå komma fram till att det av pragmatiska skäl måste tas ut en viss “avgift”. Och hycklare som Rand talade om att centralplanera samhället kring en stämpelskatt för kontrakt, som givetvis staten skulle ha monopol på (för annars fallerar Planen).

Den absolut tydligaste frågan är den om statens vara. Och det är denna fråga jag tagit upp vid ett otal tillfällen, nästan uteslutande med resultat att folk blir heligt förbannade och tillgriper diverse okvädningsord istället för att diskutera sakfrågan. Egentligen är det enkelt: (1) en libertarian står för icke-våldsprincipen; (2) staten är “monopol på våld”; så (3) staten bryter mot principen och är således illegitim (om man står för principen, vill säga).

Vad ger skillnaden mellan princip och preferens för vägledning vad gäller den ständiga debatten mellan minarkister och anarkister inom den libertarianska rörelsen? Enkelt: slutsatsen blir (3) eller principlöshet (vad gäller icke-våldsprincipen).

Minarkister vill hemskt gärna verka radikala, så de hittar på en massa anledningar till varför slutsatsen inte nödvändigtvis alltid måste dras. T ex försöker man med det underliga resonemanget att en “liten” stat på något sätt kan ha monopol på våld utan att det “egentligen” är våld. Låt oss bortse ifrån detta. För det viktiga här, syftet med artikeln, är att påvisa vad distinktionen princip-preferens betyder vad gäller praktisk politik. Och det illustrerar i sin tur varför minarkister spelar på samma planhalva som socialdemokrater och stalinister.

Det hävdas allt som oftast, framför allt från minarkistiskt håll, att vi som bundsförvanter borde hålla sams tills vi står inför ministatens fullbordande och därmed kan besluta om huruvida den också ska bort. Frågeställningen är helt felaktig, för den bygger till fullo på att man redan kastat ut icke-våldsprincipen. Varför? För att den utgår ifrån att principer handlar om magnituder (dvs preferenser). Man är alltså tillbaka vid Walters paradox: ska vi ha en ytterligare lite mindre stat eller är det bra som det är?

Principfrågan handlar inte om statens storlek, utan om dess vara. Principen är absolut: skiljelinjen går mellan ingen stat och stat, inte mellan “lite mindre” och “lite mer” stat. Jag skulle tycka att det var bättre med en högre skattesats om jag själv (och de jag tycker är viktiga) betalar mindre i skatt som följd. Jag skulle föredra en stat långt bort framför en stat alldeles nära. Men det är ju min egen åsikt, dvs min preferens. Det har inte ett dugg med principen om icke-våld att göra – samtliga alternativ bryter mot principen.

Man kan inte ta principiella steg i “rätt riktning”

Ur anarkistiskt principiellt perspektiv kan vi alltså inte tala om att “rulla tillbaka” staten bit för bit. För varje litet steg “i rätt riktning”, som det heter, är ett uttryck för preferens. Staten snedvrider allt genom sin blotta existens, vilket gör att varje liten lag eller regel skapar både vinnare och förlorare. Att ta bort en viss lag handlar alltså om vilka vinnare som ska bli förlorare och tvärtom: för att ta bort en specifik lag ändrar statens komposition – och alltså dess effekt på människor – men inte det faktum att den har en effekt. Och eftersom den snedvrider så måste man väga det man tycker blir “bättre” mot det man tycker blir “sämre” – alltså: personliga preferenser.

Det kan för en libertarian inte vara en principfråga att “sänka skattesatsen” eller att “ta bort minimilönen”. Principfrågan rör huruvida vi accepterar våld eller inte. Med andra ord: principiellt finns det ingen skillnad mellan en minipyttemikrostat och en jättemegamakrostat. Bägge är stat. Därmed är det ingen principiell skillnad mellan den “mini”-stat som minarkisten yrkar på och den välfärdsstat vi har idag eller Stalins Sovjet. Det är en fråga om magnitud – statens storlek, inte dess vara.

Det klart att jag som anarkistisk libertarian, som står för icke-våldsprincipen utan godtyckliga begränsningar på densamma, skulle föredra en viss sorts stat framför en annan. Men det beror på vad vi menar med minipyttemikro och jättemegamakro. Om jag, min familj och mina vänner inte omfattas av jättemegamakro så är det inte helt otroligt att jag hellre tar den än en mycket mindre, t ex minipyttemikrostaten, som faktiskt gör åverkan på min frihet. Jag bor t ex hellre i dagens Sverige än i Stalins Sovjet; men bara för att jag inte ser det som troligt att jag i det senare hade kunnat vara speciellt framgångsrik som rebell. För om jag hade kunnat vara den som räddar hundratals eller tusentals människor och störtar regimen, ja då föredrar jag nog Sovjet. Kanske.

Om man diskuterar preferenser så hamnar man tveklöst i sådana frågeställningar: men om, osv. Och man måste göra avvägningar. Det behöver man inte om man talar principer som icke-våldsprincipen. Antingen tillåts någon form av våld (principen håller inte) eller så tillåts det inte (principen håller). Enkelt.

Det betyder givetvis inte att man inte kan ha en åsikt om enskilda lagar, politiska partier, osv. Men man kan inte hävda att dessa ståndpunkter har principiell grund. Likaså kan en minarkist inte hävda sig stå för frihet som den definieras av icke-våldsprincipen. Och på samma sätt finns det ingen “gemensam väg” för minarkister och anarkister att vandra på “mot” målet. Vi har helt olika mål: de vill ha stat, vilket bryter mot vår princip. Vi kan hålla med varandra i enskilda sakfrågor, men vi är sannerligen inte bundsförvanter.

Vi kan inte göra gemensam sak på principiellt plan till dess vi “rullat tillbaka” staten till dess “mini”-form – och först därefter jämföra våra preferenser (stat/icke-stat). Det handlar nämligen inte om preferenser, utan om princip. Och mot den bakgrunden är minarkisten en lika god kålsupare som socialdemokraten eller stalinisten. Den enda skillnaden jag kan se, bortsett ifrån att minarkister verkar hamna rätt i en del sakfrågor, är att minarkister inte förstår att de är principlösa hycklare. För säga vad man vill om socialdemokrater eller stalinister – de hycklar inte. De säger trots allt att de nog aldrig blir klara – det finns alltid mer som kan “fixas” genom staten.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.