Din åsikt betyder ingenting

post-thumb

En av de ofta påtalade fördelarna med demokrati är att alla tillåts ha en åsikt och kan påverka vårt gemensamma styre. Det låter ganska vettigt. Grundtanken är jämlikhet, att alla åsikter är lika värda och att därför alla medborgare ska ha samma inflytande.

Vi väljer bort demokrati

Men är det egentligen så vettigt? Det finns en anledning till att månraketer utvecklades av experter. Tänk om utformningen av raketerna istället bestämts av “folkviljan” i en allmän omröstning. Vem hade vågat försöka sig på en rymdfärd i en sådan raket?

Månraketsexemplet verkar kanske överdrivet, men poängen är att åsikter inte är jämlika. En åsikt kan formuleras på i stort sett vilken grund som helst - eller sakna grund helt och hållet. Få skulle säga att en raketforskares åsikt om hur en raket bör utvecklas är samma typ av åsikt som en brevbärares eller sjuksköterskas. På samma sätt skulle vi inte anse att raketforskarens åsikt om hur vi ska vårdas är på samma nivå som en sjuksköterskas. Inte heller att brevbäraren och raketforskaren utgör en majoritet och därför trumfar sjuksköterskans.

Faktum är att det mesta i våra liv sköts helt odemokratiskt. Och vi väljer det medvetet och aktivt. För vi vårdas hellre av dem som kan medicin och äter hellre mat som lagats av en kock som vet vad hon gör. Det mesta som vi köper är resultatet av odemokratisk produktion där de som vet och kan mer och som har mer erfarenhet skapat produkterna. Vi vill inte ha det på något annat sätt. Det vore rent av farligt att äta mat som tillagats enligt folkviljan eller att köra bilar som tillverkats baserat på åsikter snarare än kunskaper.

Åsiktsromantik

Ändå tycker de flesta att det är något romantiskt med att ha åsikter. Många ger uttryck för starka åsikter trots att de i allt väsentligt saknar kunskap i ämnet. Inte sällan gäller detta nationalekonomi, som vi diskuterar ofta här på Cospaia. Vi möts ofta av så kallade mothugg: starka åsikter, högljutt uttryckta och ofta följda av snabba, känslomässiga avfärdanden.

Det är ytterst sällan sådana starka åsikter leder till något civiliserat samtal. De leder inte framåt, varken för den som uttrycker dem eller för någon annan. För de starka åsikterna är ofta dåligt underbyggda och är sällan baserade på faktisk kunskap eller ens genomtänkta resonemang. De saknar stöd. De är bara åsikter.

Är sådana åsikter om ekonomi lika värda som åsikterna av någon som studerat ämnet både djupt och länge? Knappast. Av samma anledning som vi helst avstår ifrån en resa med en månraket tillverkad av någon som inte vet vad de gör.

I våra liv väljer vi i stort sett dagligen vilkas åsikter vi tar till oss. Från första början förlitar vi oss på våra föräldrar. Skaran som vi förlitar oss på blir med tiden större. Förr eller senare slutar vi lyssna till våra föräldrar som generella auktoriteter för vi inser att det finns andra som vet mer i allehanda frågor. Vi väljer den som vi anser har auktoritet: en åsikt av en expert på ämnet betyder mer än någon som bara har en åsikt.

Men vem som vi anser har auktoritet på ett ämne är lite knepigt. Det är inte helt lätt att veta vem som går att lita på. Det är inte bara för att det finns lögnare och dumskallar, utan för att det är svårt för oss att avgöra vem som faktiskt vet mer och vem som bara har en stark åsikt. Titlar och befattningar kan vara till hjälp liksom rekommendationer. Men det kan också gå fel.

Demokratiska sociala medier

Det går inte sällan mycket fel i sociala medier där naturlig auktoritet, ett moraliskt eller kunskapsmässigt ledarskap som vissa får till följd av att människor väljer att förlita sig på dem, avskaffats till fördel för demokratiskt munhuggande. Vi känner alla till hur de diskussionerna brukar gå och hur ofta de leder någonvart. Den som söker förståelse och upplysning bör uppsöka ett bibliotek, antingen ett fysiskt sådant eller ett digitalt, snarare än att tjafsa på Twitter eller Facebook.

De sociala medierna har avskaffat naturliga auktoriteter och frigjort deltagandet i den digitala diskussionen från den verkliga personen. Med hjälp av psykologi har de skapat en slags flugornas herre-tillvaro som helt enkelt inte sker i verkligheten. För vi beter oss i allmänhet långt mer civiliserat när vi har en påtaglig identitet och när vi möter andra människor öga mot öga. Vi kan lyssna till deras åsikter även om vi inte håller med, sedan bemöta dem och diskutera på ett respektfullt sätt. Det går inte alltid, men allt som oftast. Sociala medier är raka motsatsen.

Vad är det då sociala medier har gjort? De har i grund och botten demokratiserat samtalet. Det låter mycket bättre än det är, för mänskliga samtal är inte och tjänar inte på att vara demokratiska i den meningen. Sociala medier avskärmar åsikter från både kontext och historia, tillåter att vi uttrycker oss anonymt och utan koppling till vår person. Därmed behöver vi inte tänka på konsekvenserna, för det vi ger uttryck för är i det närmaste frikopplade från vilka vi är. Och av den anledningen blir inte sällan diskussioner “toxic”.

Därmed skapade sociala medier också en grogrund för lögner och falskspel. Delvis är det detta som de så kallade faktagranskarna är satta att motverka. Men det handlar också om att styra både samtal och åsikter, att korrigera. Kanske kan de därmed skapa ett bättre samhälle, eller t o m bättre människor, genom att påverka de åsikter människor ger uttryck för? För de sociala medie-företagen är väl medvetna om att deras plattformar är byggda på enkla psykologiska trick. Som de själva enkelt kan dra nytta av.

Problemet och lärdomen

Problemet är enkelt att identifiera: i sociala medier uttrycks åsikter nästan helt frigjorda från alla de mänskliga institutioner och strukturer som gör att vi kan ha förtroliga samtal, respektfullt resonera med och lära från varandra. Det är så av design, för företagen tjänar pengar på att vi uttrycker åsikter - inte på att vi interagerar på ett civiliserat sätt. Med andra ord: för att det enda som finns är åsikter och vi saknar alla medel att utröna vilka åsikter som är vettiga, rimliga och tillförlitliga. Och därmed blir det ofta den som skriker högst som hörs.

Det finns något viktigt vi kan lära oss av detta, nämligen att det inte är så dumt att göra skillnad på människor, deras åsikter och deras kompetenser. Vi är alla lika mycket människor, men alla är också olika. Vi vet och kan och vill olika saker. Det är rent av destruktivt att inte särskilja mellan åsikter, vare sig de är rimliga eller radikala, vettiga eller galna. Det är helt orimligt att låta alla komma till tals om allt.

Därmed är det också rimligt att lägga band på sig själv och inte uttrycka åsikter såväl vitt som brett om allt och inget. Framför allt när man inte har så mycket att säga. Det är långt mer produktivt att istället skaffa sig kompetens som andra kan uppskatta och välja att lyssna till. Därmed utmärker man sig från den stora massan och blir någon att räkna med.

Men detta rimliga förhållningssätt skadeskjuts av demokratin, som sätter åsikten främst. Det gäller både den politiska styrningen av staten, inklusive det så kallade ansvarsutkrävandet i allmänna val, som i det hyperdemokratiska (och därmed hyperdestruktiva) samtalet i sociala medier. De är i grund och botten samma problem.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.