Plånboksdemokrati
Det är ganska lätt att få folk att uppmuntra en idé som inte är uppenbart dålig. Vi har egentligen ingen anledning att kritisera en idé om vi inte har investerat något i den. Det är betydligt svårare att få någon att betala för en idé. Efterfrågan är det sällan brist på, det är tillgången; till ett pris som möter denna efterfrågan som det brukar vara värre med.
Det är till exempel väldigt lätt att se hur roligt, givande och nyttigt det skulle vara att gå en kurs. Det är ännu lättare att se vilken nytta andra skulle ha av att gå kursen; “jättemånga borde vara intresserade: KÖR!”. Det är när vi faktiskt ska få tiden och pengarna att räcka till som det blir uppenbart att vi, och andra, värderar annat högre. Hur bra vi än tyckte att kursen lät när vi hörde talas om den så kanske vi inte egentligen har möjlighet att gå den när den finns tillgänglig och ord ska bli handling. Vår tid är begränsad – liksom våra pengar.
“Actions speak louder than words” och “put your money where your mouth is” heter det i USA. Det är när våra ord får konsekvenser, när vi verkligen tar fram plånboken och betalar, som vi verkligen tar ställning. Vi kan producera en närapå obegränsad mängd åsikter – att tycka är billigt – andra resurser måste vi hushålla med. Det är när vi använder något mer sällsynt än åsikter som vi är värda att tas på allvar.
Alla som varit med och gjort drömmar till verklighet på kickstarter vet vad jag talar om. Det råder ingen brist på drömmar att investera i, men du har bara råd att investera i de du verkligen gillar av dem du litar tillräckligt på.
Det ekar ihåligt när någon säger att det är solidariskt att betala skatt, att de gärna avstår en del av sitt överflöd för att någon som har mindre ska få del av det. Det skulle betyda mer om välgöraren faktiskt hade ett val: Om välgöraren betalar eller avstår. Skattebetalaren kan med gott samvete avstå från att hjälpa någon som rotar i papperskorgarna på tunnelbaneperrongen efter burkar att panta, han är ju för den skatt som “solidariskt” ska hjälpa burksamlaren!
Att ta fram plånboken är så mycket tydligare än att tycka. Om vi själva aktivt betalar något för att uppnå det vi påstår oss värdera sänder det en starkare och tydligare signal än en röst på ett politiskt parti någonsin kan göra. Men att rösta för solidaritet med vår lön, är en rösträtt staten berövar oss via inkomstskatten. Vi får aldrig chansen att bevisa att vi faktiskt bryr oss om de som har det sämre än vi: staten har bestämt att vi inte är solidariska och tar med våld medel från oss för att vara det i vårt ställe. Att en eller annan idrottsarena slinker med är en världslig sak.
Vi tenderar att vara mer varsamma med sådant vi äger. Modellen att samla ihop tillgångar med skatt och sedan demokratiskt önska vad dessa tillgångar ska användas till leder till både vårdslöshet och osämja. Det är mycket lättare att vara generös med andras pengar än sina egna, både direkt om du är politiker och via ombud om du är en röstare. Dina dåliga beslut får inte direkta konsekvenser i din egen ekonomi. Och politiker är särdeles dåliga förmögenhetsförvaltare eftersom de inte ens behöver ta ansvar för sina egna felinvesteringar. När deras gärning skall sammanfattas är de ofta själva med och författar. De kan skickligt ta åt sig äran för sådant som anses ha varit bra, och lätt skylla på såväl tidigare som senare regeringar för sådant som pekas ut som dåligt.
I en plånboksdemokrati rämnar illusionen att alla är lika mycket värda. Vissa har mer rösträtt på banken än andra och får därmed mer att säga till om. På en fri marknad är det överlag de som gjort klokare val i livet än andra som får mer att säga till om; till exempel entreprenörer som tagit större risker än andra, lyckats, och därmed tjänat sina medmänniskor bättre än de flesta. Det är de som historiskt gjort bäst bedömningar av hur vi använder våra begränsade resurser – hur vi får ut mer av mindre, som bestämmer i störst utsträckning. Men de behåller bara sitt inflytande så länge de fortsätter att ta kloka beslut vad gäller hur deras tillgångar bäst används. Om de börjar “rösta fel” så kommer marknaden obarmhärtigt minska deras framtida inflytande genom att sänka deras intäkter eller åsamka dem större förluster.
Att byta dina pengar mot att vart fjärde år få välja ett av alla förvillande lika partier som står på menyn är en riktigt dålig affär i demokratisk makt; oavsett om du är rik eller fattig får du mindre inflytande än om du spenderat skatten själv.