Pandemin och libertarianismen

post-thumb

Det sägs att man aldrig ska låta en kris gå till spillo. Alla kriser kan trots allt användas till att öka makten (sin egen). Om man bara spelar sina kort på rätt sätt och inte låter sig hindras av lagar, regler och konvention, så kan man skaffa sig massor av makt.

Men kriser för också med sig förändringar som inte har med direkta maktanspråk att göra. En ekonomisk kris kan “rensa” marknaden från aktörer som är mindre effektiva eller har sämre relationer med en beskyddande stat. På samma sätt kan en kris leda till att man väljer nya vägar eller att skillnader, som tidigare ansågs vara små, växer och tar överhanden. Vänner skiljs åt och nya vänskapsband knyts. Det finns möjlighet till förnyelse. Ibland en förnyelse som man tvingas till för att omständigheterna kräver det.

Så också inom en politisk rörelse. Libertarianismen har länge huserat en bred skara statsskeptiker, allt från etatister som föredrar att staten är relativt liten – i alla fall enligt moderna mått – till anarkister som helst ser att den strukturella makten helt krossas och dess aska sprids för vinden.

Migrationskrisen

Vissa av skillnaderna mellan libertarianer blev uppenbara i och med den rejält ökande migrationen i världen till följd av, framför allt, USA:s krig och naturkatastrofer. Stridslinjen hamnade här mellan dem som fokuserade på den ena men inte den andra av två frågor: verklig äganderätt och statens imaginära linjer som inte får korsas annat än om man ges speciell, statlig tillåtelse.

Den skiljelinjen är minst sagt förvirrande, för det är lätt att kombinera statens ogiltighet med äganderättens giltighet. Det finns inget som säger att äganderätt kräver stat eller statlig makt eller statlig reglering av människors val att förflytta sig. Inte heller behöver migration undergräva eller ens påverka verkliga äganderätter. Ändå blev detta en bitter åsiktsskillnad som inte kunde överbryggas, framför allt för att libertarianska principer underställdes realpolitiska hänsyn. T ex hävdades att äganderätten kan härledas teoretiskt, många generationer tillbaka, till något slags ursprungstillstånd med entydig egendom, trots statens kontinuerliga överträdelser. Detta skulle då ge de nuvarande invånarna i ett land kollektivt större rätt till landets resurser än dem från andra länder.

Pandemin har dock gjort att andra stridslinjer uppenbarat sig.

Pandemikrisen

Staten och de som söker makt genom den tvekar inte att dra nytta av en kris. När så coronaviruset lämnade Folkrepubliken Kina och blev till en pandemi rämnande till synes demokratiska ideal i land efter land. Sverige blev det land i västvärlden som närmast tack vare tillfälligheter bäst stod emot trycket att stänga ner stora delar av ekonomin och samhället, samt sätta medborgarna – både friska och sjuka – i masskarantän.

Mitt i detta dårskap, där inte minst rädsla använts av både etatister och folkhälsoexperter för att forma samhället, uppstod en spricka inom libertarianismen. Snarare än den förvirrande sammanblandningen av realpolitiska hänsyn och verklig äganderätt, så går den nya sprickan längs med de traditionella stridslinjerna. På ena sidan de som inte ser staten som ett medel till något gott, utan som i grund och botten endast brukar våld. På den andra de som anser att dess makt bör användas, i alla fall i denna extraordinära situation, till något gott.

Det förvånande är inte att det inom libertarianismen finns de som anser att problemet med staten framför allt handlar om dess “storlek”. Så har alltid varit fallet, vilket är anledningen till de aldrig upphörande debatterna mellan minarkister och anarkister. Det som förvånat många är att så väldigt många libertarianer, även sådana som tidigare kallat sig anarkister, slöt upp bakom statens våldsmaskineri. Väldigt många har visat sig vara femtekolonnare snarare än verkliga statshatande frihetsvänner.

Den verkliga frågeställningen

Problematiken är inte något slags renhetstest, som det ibland har hävdats. För med fri- och rättigheter är och måste bilden vara svartvit: antingen är man fri eller så är man det inte; antingen har man rätt eller så har man det inte. Om man har fri- och rättigheter som under vissa förhållanden kan tas ifrån en, då har man inte några fri- och rättigheter. Med andra ord: om våra fri- och rättigheter kan tas ifrån oss, då hade vi dem egentligen endast på någon annans nåder. Vi blev givna dessa rättigheter; därför kan de kan tas tillbaka.

Så det handlar inte om stundens allvar eller hur stor risken med frihet är givet den ena eller andra omständigheten. Det handlar om huruvida människor (individer) har fri- och rättigheter eller inte. Konsekvenserna av frihet är irrelevant för huruvida människor har en grundläggande sådan rätt. Faktum är att frihet måste innebära en risk, inte minst för oss själva, men det är en risk som vi varken kan eller bör försöka undvika.

Givet den verkliga frågeställningen är det kanske inte så konstigt att så många när orosmolnen tornade upp sig satte svansen mellan benen och sprang hem till husse. Även libertarianer. Rädsla har en förmåga att överväldiga oss och göra våra svallande känslor så övermäktiga att vi tappar sikte på, och kontakt med, vår rationalitet. Det är djuret i oss som tar över. Få har det sans som krävs för att se logiskt och rationellt på något som framstår som ett nära förestående hot mot vår egen existens. Samtidigt är det just förmågan att förtrycka djuret i oss, både av egen kraft och genom kultur och samhälleliga institutioner, som gör oss mänskliga.

Det kanske inte är så konstigt att så många libertarianer – både högljutt och med stor iver – övergav sina tidigare stolt deklarerade principer. Libertarian efter libertarian föll till sina knän, uppenbarligen både villigt och med stor lättnad, inför löftet om säkerhet och undsättning från staten och dess experter.

Däremot är det sorgligt. För det är trots allt så, som Benjamin Franklin lär ha uttryckt, att den som är villig att ge upp frihet för trygghet förtjänar ingetdera. Staten är fortfarande endast våld. Den kan bara ta vår frihet, men kan inte ge oss något i utbyte. Dess löften kan inte infrias. Libertarianer förstår detta.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.