Varför tror någon att staten kan fixa klimatet?
Jag tillhör de som tror att vi har ett klimatproblem, såtillvida att klimatet förändras och det kommer att kräva anpassningar från oss. Jag tillhör också de som inte tror att ett globalt klimatinitiativ är en framkomlig väg. Tanken att vår enda chans är att världens stater ska rädda oss är för mig samma sak som att acceptera vår undergång. Alternativet att forskarna har fel blir därmed rätt attraktivt.
Det är inte en allmän uppfattning förstås. Forskarna är överens om hur vi ska fixa planeten. Det är bara att lyssna på dem och göra som de säger. Så låter det när Greta anklagar politikerna för att vara alltför passiva. Och politikerna i sin tur ger henne allt utrymme de kan att framföra sitt budskap: politikerna måste göra något – och för att göra något krävs såklart mer makt åt politikerna. Politikerna i sin tur visar gärna symbolisk handlingskraft genom att stänga ner reaktorer och beskatta plastpåsar, samtidigt som de med andra handen "stimulerar ekonomin" genom att försöka få oss att konsumera mera, gärna svenskt.
Forskarna däremot, de är knappast överens, särskilt inte om vad som ska göras; det är typiskt aktivister som gör dessa tolkningar. Det råder såklart någon sorts konsensus om temperaturmål, issmältning och växthusgaser men inte ens där är forskarkåren så enig som det framställs. Det går alltid att hitta röster som ifrågasätter rådande konsensus, det är så den vetenskapliga metoden fungerar. Vetenskaplig sanning avgörs inte via konsensus, det finns utrymme för ifrågasättande och att föreslå nya hypoteser som genom att med dessa göra förutsägelser som verifieras med experiment kan ersätta dagens teorier. Den vetenskapliga metoden fungerar helt enkelt inte utan ständigt ifrågasättande av konsensus.
Och det finns oftast utrymme för olika tolkningar av resultaten när vi har att göra med komplexa system.
Kött till exempel, och då i synnerhet nötkött, anses som en riktig klimatbov:
För några år sedan spreds uppgiften att det går åt 16 000 liter vatten för att producera ett kilo nötkött. Det är sant på sitt sätt och det är tur att det mesta av det vattnet faller från himlen oavsett om vi föder upp kon eller inte, åtminstone i Sverige, så kallat "grönt vatten". Det tillförda vattnet rinner ut i närheten av kon på något sätt, det försvinner inte. Hur långt vi måste transportera det tillförda vattnet och var vi tar det ifrån är också faktorer att beakta.
Kött anses ineffektivt jämfört med att odla grödor direkt utan att gå omvägen via köttdjur. Dessvärre är en väldigt stor del mark inte lämplig att odla mat på. Men den kan användas som betesmark där djur kan omvandla gräs och annat vi inte kan äta till mat.
Och när djur betar på dessa marker skapar de förutsättningar för djurliv, inte minst humlor och bin, som miljörörelsen också har anledning att oroa sig för. Och det är inte säkert att den vegetariska matodlingen med sina stora arealer monokultur och insektsgifter är helt oskyldig till binas situation.
Så du kan gott unna dig din burgare, någon måste göra det om vi ska klara av att producera tillräckligt mycket mat till jordens växande befolkning; att plocka bort kött är som att plocka bort kärnkraft ur energiproduktionen, irrationellt. Dessutom är metanutsläppen från idisslande boskap i storleksordningen 5% av det totala utsläppet: att du skippar hamburgaren kommer inte att rädda planeten.
Det är komplext, vi bör inte stirra oss blinda på enskilda parametrar utan ett större sammanhang.
När forskarkåren är enig om någonting komplext kan man utgå från att det finns röster som inte hörs, perspektiv som inte representeras och det finns anledning att fråga sig varför.
Det har hänt att konsensus varit fel historiskt. I ett av mina favorit TED-talks berättar Allan Savory hur han, i sin ungdom bevisade att de hade för många elefanter i sina nationalparker. Fler än området klarade av att upprätthålla. För många elefanter orsakade enligt Allan ökenspridning.
Allan kom alltså fram till att nationalparkerna som de inrättat för att bevara naturen med nödvändighet behövde minska beståndet – det vill säga – de behövde skjuta elefanter.
Att skjuta av en stor mängd elefanter är inget man gör lättvindigt, så en expertgrupp tillsattes för att kontrollera Allans uppgifter. Experterna kom fram till att Allan hade rätt.
Under de kommande åren sköts runt 40 000 elefanter i syfte att skadorna elefanterna orsakade på marken skulle upphöra.
Men det blev värre, inte bättre.
Allan konstaterar: "för någon som älskar elefanter så mycket som jag gör var detta den mest tragiska blundern i mitt liv, en blunder jag bär med mig till min grav". Han fortsätter: "en bra sak kom utav detta, jag blev fast besluten om att lösa gåtan (med ökenspridning)".
I USA finner Allan senare att de landområden där boskap flyttats från för att bevisa att de orsakar ökenspridning är i sämre skick än där boskap fortfarande får vistas. Det visade sig att stora hjordar av betande djur tvärt emot konsensus förhindrar ökenspridning, inte orsakar den.
I ett annat TED talk berättar Ernesto Sirolli, med en god portion humor, om hur allt han och hans välmenta italienska kollegor rörde vid i Afrika, "dog": "everything we touched, we killed". Han berättar hur de i tron att de gjorde gott lärde afrikanerna hur de borde odla grönsaker. Intresset bland afrikanerna var dock så ljummet att de var tvungna att betala dem för att vara med och bli utbildade i denna västerländska häxkonst – och ibland dök de faktiskt upp.
Resultaten blev häpnadsväckande framgångsrika med tomater och zucchini större än de kunnat drömma om att få fram i Italien – åtminstone tills 200 flodhästar kom och mumsade i sig hela skörden. Afrikanerna konstaterade krasst: "och därför odlar vi inte grönsaker här". Ernesto konstaterar: "först var jag nedslagen av detta misslyckande men när jag såg vad mina icke-italienska kollegor ägnade sig åt fann jag tröst: vi matade åtminstone flodhästarna".
Ernesto tog händelser som dessa till sig och insåg att det redan finns kunskap och entreprenörer i de här länderna. Kanske är det bättre att hitta dem och hjälpa dem förverkliga sina idéer?
Resultatet var som magi. Ernestos överordnade (i regeringen) undrade hur han kunde vara så framgångsrik och han svarade att "jag gör något väldigt, väldigt svårt: jag håller käften och lyssnar på de lokala entreprenörerna". Och på den vägen är det. Ernestos initiativ har hjälpt till att starta över 40 000 verksamheter. Han säger att det finns entreprenörer där ute som "dör av ensamhet". Ernesto citerar Peter Drucker, en av de mest framgångsrika managementkonsulterna genom tiderna. Peter Drucker hävdar att "Planering är inkompatibelt med ett entreprenöriellt samhälle och dess ekonomi. Planering är entreprenörskapets dödskyss".
Ernesto blickar framåt och räknar upp utmaningar: Vi har system som inte är hållbara; användandet av fossila bränslen är inte hållbart; vi måste föda, utbilda, transportera och kommunicera med 7 miljarder människor (gammal presentation) på ett hållbart sätt. Tekniken för detta existerar inte idag.
Vem kommer att uppfinna denna teknik för den "gröna revolutionen"? frågar Ernesto retoriskt. Universitet? Glöm det! Staten? Glöm det! Det kommer att vara entreprenörer och de gör det redan NU! Ernesto exemplifierar hur nya uppfinningar kan ändra spelreglerna med en historia från 1860: Ett antal experter var inbjudna för att diskutera New York och dess framtid de närmaste 100 åren. Deras slutsats var enhällig: New York skulle inte existera om 100 år (1960). Varför? De extrapolerade grafer och konstaterade att ifall befolkningen ökade med den här takten så skulle det krävas sex miljoner hästar för att transportera befolkningen, och det gödsel som blir resultatet av sex miljoner hästar skulle vara omöjligt att hantera. Och de fullkomligt drunknade redan i gödsel som läget var 1860.
Men redan 1900 fanns 1 001 biltillverkare i USA, idén om att hitta ny teknik för att sköta transporter hade fullkomligt tagit över tankeverksamheten hos de skarpaste hjärnorna på den tiden. Och i en liten, liten fabrik i Michigan hittade vi Henry Ford, resten är numera historia.
Båda presentationerna hålls av ödmjuka personer. De har en gång i tiden varit bombsäkra på hur de skulle gå tillväga för att lösa andras problem, misslyckats kapitalt, lärt sig av detta och sedan faktiskt gjort genombrott i sina respektive verksamheter.
För några år sedan cirkulerade en mindre ödmjuk presentation av någon, vars intelligens jag respekterar men som borde veta bättre. Presentationen tog upp klimathotet och vad vi skulle göra åt det. Jag minns inte allt som nämndes, men det var det gamla vanliga: vindkraft, solkraft, flyg mindre, cykla till jobbet, sluta äta kött, särskilt nötkött. Som avslutning kom ett halvt erkännande om att vi faktiskt inte vet om de föreslagna åtgärderna hjälper. "Om vi gör 10 saker och bara en fungerar så har vi i vilket fall gjort EN sak som fungerar" lät det. Du behöver inte vara raketforskare för att genomskåda den propagandan. Tänk om en av de nio sakerna som inte fungerar är vår version av att skjuta 40 000 elefanter? Tänk om alla nio gör någon form av skada? Tänk om alla TIO gör skada?
Du kanske hävdar att saker som att "sluta äta kött" rimligtvis inte kan vara lika skadligt som att döda 40 000 vilda djur? Men kom då ihåg att idén om att skjuta dessa djur inte togs lättvindigt, och kött är ett sätt att föda en ökande befolkning från områden som inte annars kan producera människoföda, att den betande boskapen förändrar landskapet och avsaknaden av dessa kommer att få konsekvenser som är svåra att förutse.
Kom ihåg att en samlad expertis granskade det lagda förslaget och deras konsensus ledde till 40 000 döda elefanter och ökad, inte minskad, ökenspridning. De förstod helt enkelt inte sambandet mellan rovdjur, som får bytesdjur att bilda hjordar, som bokstavligen skiter där de äter och därmed måste flytta på sig innan de kan beta rent, och att gödslet de trampar ner i marken blir näring åt kommande grödor osv. Komplexa samband. Vad är det som säger att forskarnas recept för att rädda hela planeten kommer lyckas bättre än forskarnas försök att rädda enskilda områden? Varför tror vi att vi kommer att lyckas bättre med att planera klimatet än de försök som gjorts att centralplanera ekonomier? Lite klädsam ödmjukhet inför vår (o)förmåga att planera komplexa system vore på sin plats innan vi bergsäkert förkunnar lösningarna på några av de svåraste problem mänskligheten någonsin stått inför.
Av Allan lärde vi oss att experter har fel ibland, och konsekvenserna kan bli enorma. Av Ernesto lärde vi oss att planer smidda centralt fungerade väldigt dåligt i lokalt. Vi lärde oss att lokal kunskap och lokalt driv lyckades där den italienska statens planer misslyckades. Vi lärde oss att det krävs entreprenörer för att lösa de utmaningar vi står inför, och att de sannolikt redan jobbar på lösningar för sagda utmaningar.
För att dessa entreprenörer ska kunna fokusera på att rädda oss från fördärvet gör vi klokt i att avlasta dem allt annat:
Hade Henry Ford lyckats lösa hästproblemet med samma typ av regleringar vi har idag? Med dagens skattetryck? Lösningen på hästgödsel-problemet jobbades på parallellt av 1 001 bilföretag. Ska vi lösa ännu svårare problem med ett globalt, statligt initiativ? Entreprenörerna är vår väg till den teknik som än en gång ska rädda oss från att drunkna i hästgödsel: lokal kunskap, lokala lösningar på globala problem. Det är avsaknaden av den insikten som berikat oss med plastpåse-skatt och förbud mot plastsugrör.
Vår bästa chans är att inte hindra bra idéer från att födas. Vi behöver massor av bra idéer. Vi behöver massor av skarpa hjärnor. Inte EN central plan.
Är det rimligt att tro att staten kommer att rädda oss från oss själva i klimatfrågan? Fundera på det medan du baxar dina berg av pappersmatkassar till pappersåtervinningen, och din veganska sojalatte med papperssugrör läggs till det växande avfallsberget av varor med passerade bäst före-datum – ackompanjerad av 40 000 elefanters dödssång.