Hat och rädsla som politiska drivkrafter
Politik är ganska enkelt – det är höger mot vänster. Problemet är att höger respektive vänster verkar blanda idéer och ideal hej vilt. Högern är mer individualistisk, men knappast när det gäller kollektiv som “nationen” eller “folket”. Vänstern är mer kollektiv, men inte om det gäller någon som drabbas av “strukturellt förtryck” – för då har en individ rätt att omkullkasta hela ordningen.
Högern är mer nationalistisk, men inte om det gäller vänsterbygget Sverige – nej, det “svenska” är på något sätt särskilt från Sverige av idag. Vänstern är mer internationalistisk, men inte om det gäller arbetare från andra länder – för de ska givetvis “go home” eller hållas på andra sidan landsgränsen.
Likaså är högern mer marknad, i alla fall om det inte gäller status- eller prestigeprojekt eller något som handlar om den nationella stoltheten. Vänstern är för stat och kontroll, men slår bakut om kontrollen drabbar dem själva när de på gator och torg (inte sällan med hjälp av stenar) marknadsför sina ideal på åsiktsmarknaden.
Det är lätt att med en suck rycka på axlarna och tänka att begreppen höger och vänster inte betyder någonting. På det som kallas höger samlas ju konservativa, liberaler (både socialistiska och klassiska) och allt från nationalister till nazister. På det som kallas vänster samsas konservativa välfärdsförsvarare med radikala krafter som vill avskaffa välfärdsstatens “nyliberalism”. Finns det egentligen något som gör höger till höger och vänster till vänster – som enar vardera sida?
Ursprungligen kommer begreppet från det franska parlamentet där de motsträviga konservativa satt till höger om mittgången och var emot all förändring som inte skedde näst intill löjeväckande långsamt. Det gamla samhällets strukturer skulle bevaras och därmed basta. Till vänster satt de radikala krafterna som ville omstöpa samhället och skapa något bättre: liberaler och socialister. Med andra ord satt Frederic Bastiat och Pierre-Joseph Proudhon näst intill bokstavligen i varandras knän – i alla fall på samma sida.
Det var i den gemensamma kampen mot konservativa som liberaler och socialister gjorde upp. Liberalerna var den äldre kraften som föddes genom och skapade Upplysningen. Socialisterna var de som hade samma rättspatos men ville gå tvångets väg genom att i Marx anda ta över staten och sedan skapa, med järnhand om så behövs, ett jämlikt samhälle. De konservativa var de inflytelserika, den etablerade makten och den stora kraften.
Liberalerna fick slutligen inflytande över politiken i Sverige och annorstädes, delvis på grund av alliansen med socialisterna, men blev ganska snart akterseglade. Det är inte så konstigt: marknadsliberalerna stod förvisso för frivillighet och välstånd, men detta välstånd skapades indirekt och underifrån genom att släppa marknadsaktörer fria. Och samtidigt uppstod tillfälliga ojämlikheter och problem när samhället långsamt anpassade sig till den ny ordningen.
Socialismen erbjuder en enklare och direkt lösning: politikens järnhand trycker ut ojämlikheter genom att lyfta dem som är sena i starten och trycka ned dem som är alltför tidiga. I alla fall i teorin. Det fungerar sällan i verkligheten. Men av kommunikationsfördelen fick socialisterna med sig arbetarna och därefter medelklassen.
Så kanske är höger-vänster-skalan något föråldrad. Om man ser till historien så är det inte mycket som förenar tidig vänster – liberaler och socialister – om man inte med “liberal” menar folkpartist (vilket är ett i det närmaste orwellskt språkbruk). Eller också finns det något grundläggande som skiljer partipolitisk höger och vänster.
I mina ögon är den stora skillnaden mellan höger och vänster inte den politik man står för utan drivkraften bakom det politiska engagemanget. Även om det finns mängder av kontradiktioner om man ser till de sakpolitiska skillnaderna, så drivs de som identifierar sig med högern respektive vänstern av helt olika saker.
Hatet som drivkraft
På vänsterkanten är det hatet som är drivkraft: hat mot majoriteter, strukturer, invanda beteendemönster, De Rika, vita, män, osv. Det som får människor på vänsterkanten att gå man ur huse för att på gator och torg är alltid hatet. Man hatar högern, rasismen, vita människor, män, rikedom och pengar. Eftersom hatet är en så stark känsla är det inte konstigt att det är så lätt att få människor inom vänstern att agera.
Om man hatar så är man starkt emot, man är känslosvallande och adrenalinstinn i det man känner. Och det är lätt att allt blir svart och vitt. Inte sällan kan man dra till med förenklingar och simplistiska motsättningar mellan “grupper” som måste stå emot varandra – och där det blir lätt (eller snarare obligatoriskt) att ta ställning.
Det är enkelt att förstå att om man hatar företag och högern och rika och män så ligger det inte långt bort att plocka upp en sten eller två och slunga iväg dem mot förtryckarna, överklassen, etablissemanget eller vilka det nu är som man demonstrerar emot. Det blir lika lätt att blanda ihop hatobjekten och se samband mellan de i övrigt så klart avgränsade grupperna: att rikta en gatusten mot en McDonald’s-restaurang blir en aktion mot kapitalet, mot överklassen, mot den vite mannen, mot det orättfärdiga samhället och mot rasism.
Det är hatet mot dem som lyckats som får vänstern att utbrista att den vite mannen är förtryckare, samtidigt som man utan problem kan identifiera både kvinnor och ovita män med “manliga” karakteristika. Därmed kan man göra sig kvitt alla tveksamheter med gruppindelningen. Därav att man kan demonstrera mot rasism som vår tids store satan och hata skinnskallar samtidigt som man kallar företrädare för borgerliga partier som inte är kritvita för “samvetsnegrer” eller “rasförrädare”.
Av samma anledning är kvinnor i ledande positioner i både företag och förvaltning “sociala män” samtidigt som de är könsförrädare. Att det är något konstigt med att samtidigt kalla dem både män och kvinnor och dessutom hata dem för bägge delarna medan det kvinnliga framlyfts som Det Goda, det ligger bortom kärnan i diskussionen: hatet.
Därav också att man ser till staten som den kraft som kan användas till gott – att förgöra det onda, att omstöpa det orättfärdiga, att ta från de hatade rika/vita/män/… och ge till de fattiga/rasifierade/kvinnor….
Rädslan som drivkraft
Högern saknar hat i den utsträckning som vänstern har det (förvisso i överflöd). Istället är det rädslan som är drivkraften: rädslan för det okända, för det nya, för det annorlunda, för det ovanliga. Av den anledningen ligger det nära till hands att lyfta upp det man känner till och är van vid som något gott. Det nya är skrämmande och underligt och svårt att förstå sig på – det är ett hot mot den invanda vägen och något som utmanar tillrättalagda tankar.
Detta är egentligen en modern omskrivning av det konservativa idealet, som getts känslomässig ytlighet snarare än ett till synes rimligt resonemang om okända och oanade konsekvenser av alltför snabb förändring. Förändring i sig är förutsättningslös och osäker – vad leder den egentligen till? Är det inte bättre och säkrare att då förlita sig till det man har, för man vet trots allt vad man har men inte vad man får.
Häri blir religionen, nationen, traditionen och det man är van vid ett ideal. Inte för att det nödvändigtvis är bättre, utan för att det är känt och invant. De som tillhör en annan religion beter sig och tänker annorlunda. Kan det verkligen vara vettigt? Det verkar onormalt. Normaliseringen inom nationalstaten var inte av ondo utan gav oss en gemensam grund och en stabilitet som är nödvändig för att skapa trygghet och säkerhet.
Det är alltså inte konstigt att Det Svenska framstår som ett ideal. Inte för att det egentligen är bättre än andra traditioner, utan för att det är något man är van vid, känner till och har minnen av från barndomen. Det är också något man har gemensamt med “alla andra” – men som “nyanlända” och konvertiter till andra religioner står i bjärt kontrast till.
Staten blir från detta perspektiv en trygghet och kraft emot alltför snabb förändring – en kraft för att bibehålla det välkända och invanda och därmed skapa en tillhörighet med andra i nuet samt med historien. Den svenska historien och svenska storheters öden sammansvetsas med den egna identiteten. Motståndet eller i alla fall misstankarna mot oliktänkande och de som ser annorlunda ut följer naturligt av detta. Det islamistiska hotet är här uppenbart, egentligen oavsett om det är ett reellt hot, liksom ifrågasättandet av Islam framkallar hat hos vänstern.
Därav att högern tenderar att alltid stödja Israel, eftersom judar står “oss kristna” närmare och vår historia är sammanvävd samtidigt som vi har en gemensam västerländsk skam och skuld som ledde till staten Israels skapande. Och därav att vänstern tenderar att alltid stödja Palestina, eftersom detta följer av hatet mot det västerländska, mot den vite mannen och mot kristendomen och “kristna värderingar”.
Men libertarianismen?
Det är enkelt att utifrån diskussionen ovan dra slutsatsen att libertarianer drivs av ett rättspatos, en passion för rättvisa, ett harmoniskt tillstånd av fred och frihet. Men det vore fel, för inget av dessa karakteriserar den libertarianska hållningen. Visst finns det libertarianer som står för allt detta – kanske till och med de flesta – men det är inte definierande för den libertarianska synen på politiken.
Libertarianer identifierar vanligtvis problemen med både högerns och vänsterns förhållningssätt. Ett samhälle som i tvingande strukturer baseras på hat eller rädsla blir varken ett harmoniskt eller fredligt eller ens rättskaffens samhälle. Sådana strukturer blir endast ett redskap för förtryck. Därav den libertarianska principen om icke-våld och icke-aggression. Den libertarianska hållningen är enkel: samhället ska byggas varken på hat eller rädsla. Dessa är förvisso mänskliga känslor, så de kommer alltid att finnas. Men de ska inte ligga till grund för samhällsordningen.
I samtliga libertarianska tankeexperiment om hur ett libertarianskt samhälle kan se ut är grundidén densamma: systemet, oavsett om det inkluderar en “minimal” stat eller ej, har inte sådant omfång att hat eller rädsla kan göras till delar av det. Sådana känslor är förvisso mänskliga, men de är destruktiva. Därför bör de hållas på så låg och decentraliserad nivå som möjligt – där de gör mindre skada och kan hanteras. Att göra dem till grund för systemet är farligt och leder bara till fördärv.
Av just den anledningen anses libertarianismen vara utopisk – om inte “ondskefull” – av både höger och vänster. Högern kan inte förstå hur libertarianer kan undvika att se hoten och osäkerheten i förändringar, samt de eventuella problem som kan uppstå i en okontrollerad och ostrukturerad världsordning. Vänstern kan inte förstå hur libertarianer kan stå på samma sida som det hatade – eller i alla fall inte bemödar sig med att tydligt ta ställning emot det. Och, såsom vänsterlogiken dikterar, är det lika illa att inte tydligt ta ställning emot som att vara en del av det som hatas.