Girigbuken staten

post-thumb

Staten framställs ofta som “det gemensamma”, vilket ställs i bjärt kontrast med privata och profithungriga aktörer på marknaden. Inte sällan illustreras marknadens mest inflytelserika aktörer av den feta direktören med hög hatt och cigarr, som girigt maximerar profit genom att lura både kunder och anställda.

Det är förstås en bild som upprör och som är lätt att ta avstånd ifrån. Girighet är också en av de sju dödssynderna, så det är ett problem som mänskligheten länge har dragits med. Och det är något få av oss uppskattar. Vi omger oss hellre med generösa och älskvärda människor än med snåljåpar och krösusar.

Men nu är ju varken staten eller marknadens aktörer våra vänner. De är inte människor som vi träffar för att ha kul med, utan parter som vi ger i uppdrag att bistå oss i olika ärenden. Att ICA-handlaren är en vänlig prick är väl förvisso kul, men det är inte därför vi handlar på ICA. Likaså tar vi sällan ett par öl med statsministern eller generaldirektören för Skatteverket. Anledningen till att vi interagerar med dem är, i första fallet, att vi vill ha något de erbjuder och kan få det mot betalning och, i det andra, att staten inte är en frivillig gemenskap och skatt inte är något vi kan undkomma.

Skillnaden mellan dessa två är förstås att vi inte måste handla på ICA medan vi inte har mycket val med staten. Så om ICA-handlaren är enastående orättfärdig och otrevlig så går vi någon annanstans. Faktum är att dennes girighet blir till vår fördel, för ICA-handlaren tjänar bäst på att ha fler kunder som handlar mer. Det är nämligen så han får betalt och tjänar profit. Kort sagt, han tjänar mest själv på att ge oss det vi vill ha. Vilket antagligen inkluderar personal som är trevlig, eller i alla fall inte direkt otrevlig, även om han själv är en styggelse.

Staten har inte samma incitament och för den finns inte samma begränsningar som för ICA-handlaren. Om vi inte är nöjda med välfärden kan vi knappast säga till Skatteverket att vi slutar betala skatt och istället går någon annanstans. Annat än om vi tar vårt pick och pack (i alla fall de delar vi får ta med) och flytta hela våra liv någon annanstans och börja på nytt.

Fast det handlar inte bara om ett schysst bemötande. Vi förväntar oss att företag beter sig på ett visst sätt, att de inte är för giriga eller kortsiktiga och att de behandlar folk väl. Så vi håller svenska företag till en svensk moralisk standard även om de har verksamhet utomlands. Om de t ex skulle muta folk i ett land där mutor tillhör vardagen så ger vi dem en näsknäpp. Det blir en jäkla liv, helt enkelt. Det kampanjas och anordnas bojkotter. Och inte sällan kryper företaget till korset och ber om ursäkt, för de har inte råd med att vi inte är nöjda.

För staten gäller något helt annat. Den agerar ofta i skymundan och utan insikt samtidigt som vi har väldigt begränsat inflytande över den. Ändå hävdar många att staten “är vi” eller i alla fall att den agerar på vårt uppdrag och för vårt “gemensamma bästa”.

Håller vi staten till samma standard? Nej, inte riktigt. Dessutom har den mycket större möjlighet att hålla det den gör dolt och hemligt. Och vi kan knappast anordna en bojkott mot staten. Det bästa vi kan göra är att byta lite folk i styrelsen någon gång inom fyra år. Eller möjligen få någon i dess styrelse att mer eller mindre frivilligt gå i förtidspension (och inte sällan en generös sådan).

Staten fungerar därmed som man kan förvänta sig. Företag bär sig illa åt lite då och då, men när det uppdagas blir det väldigt kostsamt för dem. De har helt enkelt inte råd att vara girigbukar. Men staten har råd. För det är vi som betalar. Och den har inte egentligen några skrupler heller. Vilket vi får bevis på titt som tätt.

I Wikileaks läckta ambassadkablar framgår tydligt hur svenska staten beter sig utomlands när de tror att ingen ser. Om Afghanistan går att läsa, från den amerikanska sverigeambassadören, att svenska försvaret gärna velat använda JAS 39 Gripen på plats.

“Jaha, det är väl inte så konstigt”, kanske du tänker. Men krig är big business. Det är inte bara en önskan. Försvaret ägnade sig åt lobbying gentemot den amerikanska ockupationsledningen för att kunna få använda JAS-plan i striderna. Varför? För det skulle ge mer uppmärksamhet för JAS och därmed öka möjligheten att sälja plan:

Sweden's Armed Forces has publicly suggested sending JAS Gripen fighter aircraft to Afghanistan. The Swedish military lobbied for the deployment, arguing that possible combat experience would be good for the Air Force -- and enhance the marketability of the Gripen.

Googleöversatt till svenska

Sveriges försvarsmakt har offentligt föreslagit att JAS Gripen stridsflygplan ska skickas till Afghanistan. Den svenska militären lobbade för utplacering av planen och hävdade att eventuell stridserfarenhet skulle vara bra för flygvapnet - och öka Gripens säljbarhet.

Med andra ord, den svenska försvarsmakten ägnar tid och kraft (och antagligen pengar) åt att få möjlighet att döda människor i främmande land - för att kunna sälja fler plan. Låter det inte väldigt mycket som något som nidbilden av kapitalisten, han med tjock mage, hög hatt och cigarr, skulle göra? Och som vi skulle förfasas över och avfärda som djupt omoraliskt?

Men som så ofta så är sagan och verkligheten inte bara olika, utan även varandras motsatser. Den verkliga girigbuken är staten, som inte bara beter sig oerhört illa - i våra namn - utan också försöker sko sig så gott den kan. Och den har vi både begränsad insyn i och minimalt inflytande över.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.