Fem sätt att hjälpa ditt barn värna äganderätten
Jag kan fortfarande känna skam när jag minns hur min mamma med bestämda steg vandrade över till grannlägenheten för att kräva tillbaka de leksaker som två äldre pojkar hade bytt till sig från mig. Hon kom tillbaka tomhänt. Bytt är bytt.
Pojkarna hade lirkat till sig några av mina finaste Fisher-priceleksaker, inköpta i Brasilien, i utbyte mot en trasig vattenpistol och en Bamsetidning. Värderingar är förvisso subjektiva – men detta var ett byte som borde lämnat en fadd smak i munnen på samtliga inblandade.
Det jag egentligen hade bytt till mig var den underförstådda möjligheten att bli inkluderad i lek. Jag ville helt enkelt ställa mig in. Vi talade aldrig med varandra igen. En påver affär. Men en god läxa:
Det finns folk som inte drar sig för att blåsa dig om du har någonting de värdesätter, den underliggande anledningen är att du är oviktig för dem.
Jag minns ett annat tillfälle. På ett kalas där jag inte kan ha varit äldre än sex år gammal. Min dagiskompis fick en leksaksbil, och inte vilken som helst. Det var en robust, metallicfärgad sportbil med katapultstol. James Bonds Aston Martin med kulsprutor och katapultstol… värd att döda för. Pojken lät mig leka med den men ville snart ha tillbaka den.
Jag tappade besinningen, han hade ju hela livet på sig – medan jag kanske aldrig skulle återse detta underbara ting. Efter en dragkamp där jag skrek och åkallade den gudomliga rättvisan kom pojkens mamma till min undsättning och förklarade för honom att han måste dela med sig. En arrogant känsla av myspys spred sig i mitt bröst. Rättvisan hade segrat.
För mammans del var husfriden räddad, och bilen var min resten av kalaset. Ingen utmanade mitt temporära ägandeskap och jag lät mig själv uppslukas av en isolerad och avundsjuk lek. Det hade varit så enkelt, och jag hade fått precis som jag ville. Men minnet av händelsen återkom till mig många gånger, ungefär som när Alfons oroar sig för odjuret under sängen efter att han slagit någon som var mindre än honom. Och varje gång växte en klump av skam i mitt bröst.
Pojken talade inte med mig igen. En påver affär, men en god läxa:
Jag verkar ha kapacitet att bete mig väldigt illa, och när jag gör det kan det få konsekvenser.
Idag är jag själv en förälder – och som alla föräldrar vet uppstår ofta högljudda äganderättsliga dispyter mellan barn. Ju yngre barn – desto fler. Men ofta är det enkelt att lösa dessa dispyter med följande regler.
1. Du bestämmer över ditt
Jag hjälper dig gärna skydda din äganderätt – kompromisslöst. Om du inte vill låna ut din sparkcykel så behöver du inte det. Inte ens om det är din bästa vän. Inte ens om denna vän alltid lånar ut saker till dig. Inte ens om din bästa vän skriker och gapar och hotar dig om evigt utebliven vänskap. Du bestämmer över ditt – punkt. Jag kommer inte heller försöka avleda dig och din vän från konflikter genom att bombardera er med glass. Det vore respektlöst mot er interaktion.
2. Din kompis bestämmer över sitt
Jag kommer att förhindra dig från att kränka andra barns äganderätt – kompromisslöst. Om du kommer gormandes till mig för att du inte får låna någonting av en kompis så får du exakt noll hjälp av mig. Om du skriker på din vän kommer jag ta bort dig från situationen och förklara för dig att du har fel och att du inte har någon rätt att förpesta andra människors tillvaro med åtbörder och skrammel. Jag kommer stödja din kompis äganderätt tydligt inför alla inblandade.
3. När du inte delar med dig får det konsekvenser
Hur känns det när du inte får leka med din kompis leksak, och vad känner du för din kompis då? Så kan även din kompis känna för dig. Tänk på det, och försök förhandla. Erbjud någonting i utbyte. Att inte lära sig att dela med sig är att fjärma sig från meningsfull kontakt och närhet.
Du är mitt barn, och min käraste, men du är också en människa och samtliga människor besitter kapacitet för illvilja och egoism. Dela med dig, erbjud av det du värdesätter, och lita på dina vänner – det lockar fram det bästa i dem, och du blir omtyckt.
4. När du låter dig övertalas mot din vilja får det konsekvenser
Låt dig inte utnyttjas. Det finns ingenting ärofyllt i att agera nickedocka åt andra barns nycker. Gör inte saker som får dig att känna dig svag. Om du känner efter vet du precis när det är på väg att hända. Försök förklara att du inte känner för att göra det de vill att du ska göra, att det kanske förändras senare, men inte just nu. Om du ändå blir utsatt för påtryckningar, lämna.
5. När jag inte lägger mig i alls löser du det mesta själv
Om inte annat så har du kanske lärt dig något som vi kan samtala om.
Att lära sig se, och synas.
Ju äldre barn blir, desto mindre är det leksakerna i sig som är viktiga. Det är kompisarnas uppmärksamhet som är fundamental – leksaker är enbart rekvisita.
Uppmärksamhet är någonting som man kan sägas äga, och som man kan spendera på andra. Uppmärksamhet är någonting som andra besitter, och som du vill ha tillgång till.
Om du har haft sunda vuxna omkring dig som ägnat dig uppmärksamhet har du antagligen redan en solid grund. Du kan uttrycka och försvara dina gränser och respektera andras gränser. Äganderättsliga dispyter handlar med åren istället om vem som skall dirigera riktningen på en lek. Vem “äger” leken just nu? Att titta på barn som själva löser den typen av komplexa flöden är bland det mest intressanta man kan göra. Det blir aldrig helt rättvist – det blir däremot ofta rättvist nog för att barn frivilligt skall vilja vara kvar i leken.
Människans väsen är direkt kopplat till uppmärksamhet, vi behöver observatörer, och andra behöver våra individuella observationer. Det är kanske därför vi har Gud, som ser allting, och som dömer. Hinduiska gudar “ger darsán” – och dyrkare “tar darsán”, ett ömsesidigt utbyte av åsyn och uppmärksamhet. Det är därför man på Zulu hälsar varandra med Sawubona – Jag ser dig! Och svarar med Ngikhona – Jag är här! Namaste – jag uppmärksammar det gudomliga i dig.
Det är när vi ser varandra, och utbyter uppmärksamhet, som vi införlivar varandra i skapelsen och i människosläktet.
Det är inte konstigt att barn behöver sina föräldrars uppmärksamhet, och kämpar för att få den. Det är en existentiell fråga.
Misstag är misstag – och potentiella lärdomar
Jag ville verkligen inte att min mamma skulle stega iväg till grannarna och på sätt och vis avslöja hur ledsen jag var över min byteshandel. Det var självklart helt rätt gjort av henne att försöka ställa saker tillrätta, men det var naturligtvis pinsamt.
Hennes agerande befäste mitt misstag – det blev omöjligt att låtsas inför mig själv och andra att ingenting hade gått fel. Och dessutom tog någon annan min fight – det är pinsamt att inte kunna försvara sig själv. Det var dessutom för sent för min mamma att använda några av de fem regler som jag artikulerat ovan. Tiden kan icke spelas tillbaka. Misstag är misstag.
Jag väntade i mitt rum med en knut av ångest i bröstet. När hon kom tillbaka visade det sig att hon instinktivt kunde ägna problemet rätt mängd uppmärksamhet. Jag blev inte utskälld, jag blev inte tröstad. Hon sade helt sonika: “byt bara med andra barn om det känns bra i magen”.
Med dessa ord korrigerade hon mitt misstag samtidigt som hon gav mig förtroende och ansvar att lösa liknande situationer i framtiden. På så vis vändes mina förlorade Fisher-priceleksaker till en uppbygglig lektion.
Man ska inte underskatta magkänsla – det är i magen man känner fjäderlätt och givande samklang med sin omgivning. I bröstet förnimmer vi hur knutar av konflikt och dissonans manifesteras. Känslor är algoritmer som funnits längre än människan själv – de är en del av vår natur som inte sällan pekar oss i en viss riktning innan vi själva lyckas artikulera vad det är vi håller på med. Det betyder inte att våra känslor alltid leder oss rätt – det betyder bara att de är en kraft att räkna med, och ett verktyg att bemästra.
Äganderätten och våldet
När känns ett byte bra i magen? För mig är det när jag får någonting som jag värdesätter av dig, samtidigt som jag märker att du känner samma sak. Det är känslan av vänskap.
Om vårt utbyte dessutom kommer att leda till bättre utfall för våra respektive familjer känns det ännu bättre. Det är känslan av släktskap.
Om vi dessutom gör någonting som kan komma samhället till gagn känns det ytterligare bättre. Detta är känslan av nation och medborgarskap.
Det är de ideal som individer i ett samhälle håller nära hjärtat – kulturen – som avgör hur äganderätten förstås och respekteras i ett samhälle. En respekterad äganderätt är främst resultatet av sunda människor som förstår sina egna och andras gränser, och som kan förhandla, och därmed samarbeta. Det är inte resultatet av att var och en på sitt håll avundsjukt vakar över sina ägor.
Med det sagt: att utveckla och förfina kapaciteten för att idka våld är en nödvändig egenskap för att i sista ledet försvara det man äger mot människor som inte är förmögna att bete sig civiliserat.
Vid ett tillfälle hade vi en grabb som levde rövare med alla på gården. Han lyckades med konststycket att hela tiden framstå som offret – ungefär som jag själv med leksaksbilen. Vuxna tog honom i försvar mot barn som sökte hämnas hans lömska tjuvnyp. Han hade dessutom en kuslig förmåga att tillskansa sig beskydd från äldre pojkar.
Efter otaliga överträdelser som under vuxen åsyn hade tolererats och slätats över gjorde han till slut ett misstag. Mitt i en lek slängde han en näve sand i ansiktet på mig. Mamma stod en bit bort och rotade i rabatten. Hon hade sett, men sade ingenting. Bara tittade på mig. Pojken flinade arrogant. Jag måste ha givit min mamma en särskilt angelägen blick.
Hon nickade, och gick in.