Staten existerar, alltså verkar vi för att den ska sluta med det
“Det går inte att resonera som om du bor i ett frihetligt samhälle och sedan tro att folk ska ta dig på allvar. Här i verkligheten finns det verkliga problem som är för viktiga för att inte ha åsikter om vad staten ska göra åt dem.”
Så låter ofta invändningarna från andra libertarianer när jag haft det dåliga omdömet att offentligt förfäkta mina frihetliga ideal. Icke-libertarianer brukar nöja sig med att konstatera att jag är galen, eller i vilket fall inte förstår mig på människans natur, som tydligen är sådan att den måste tyglas av en stat.
Kritiken i ett nötskal:
staten existerar
den stjäl från mig
alltså bör jag lägga mig i vad den gör med stöldgodset
det är naivt att tro att jag kan åstadkomma förändring utan att det sker via staten
även i ett fritt samhälle kommer det att finnas regler att förhålla sig till
Kritiken kan tyckas rimlig givet att jag faktiskt är ute efter att förändra samhället. Jag är medveten om att staten existerar; jag är smärtsamt medveten om att staten stjäl från mig – jag vill att den ska sluta med det – jag blir inte lyckligare av att den spenderar mina pengar på sådant jag “vill ha” så varför ska jag försöka påverka det? Låt mig spendera mina pengar på sådant jag vill ha.
Jag kan inte med ord beskriva hur vansinnigt naiva jag tycker libertarianer är om de tror att de kan åstadkomma någon som helst förändring via staten. Och visst kommer det att finnas regler i ett fritt samhälle. Mer konkret, olika regler i olika fria samhällen. Jag får ibland känslan av att många utgår ifrån att de regler som kommer att råda i fria samhällen kommer vara en spegel av deras egna (eller åtminstone Hoppes) preferenser, och så kommer det säkert vara… någonstans, bland alla tänkbara varianter av konstellationer av samhällen som kan uppstå när människor själv får välja med vilka de vill associeras med. Men du kan inte tvinga fram dessa fria samhällen med statligt våld.
Så vad är min lösning då? Jag har ingen aning! Jag kan inte komma på ett enda sätt där jag kan förändra samhället till ett friare samhälle. Till skillnad från “sossar” och “högerlibertarianer” känner jag mig fullkomligt maktlös att åstadkomma någon som helst förändring på något sätt alls. Jag finner det löjeväckande att någon enda människa, särskilt libertarianer, tror något annat. Det enda jag kan göra är att i så stor utsträckning som möjligt leva så fritt jag kan. Och jag kan vara öppen med hur jag tänker och kanske påverkar det någon – men ärligt talat, finns det någon som tror att staten upphör att existera inom 50 år? Finns det några tecken på att den får mindre makt? Att våra medmänniskor ens är medvetna om vilken destruktiv kraft en stat är? Att någon enda liten sammanslutning skulle tillåtas existera utanför en stat?
Oavsett hur mycket jag önskar att jag svalde det blåa pillret när jag fick mina demokrati-villfarelser krossade så var det inte vad som skedde. Jag vaknade och jag kan inte sluta se staten för vad den är. Jag kan inte vara pragmatisk då jag inser att ingen kan använda staten för att göra gott, inte ens om jag själv vore staten. Staten kan inte lösa några problem: lösningar ligger inte i statens natur, eftersom staten hindrar lösningar. Jag kan därmed bara argumentera för att staten ska sluta: sluta stjäla, sluta fixa, sluta hindra, sluta kontrollera, sluta subventionera, sluta existera. Vad den ägnar sig åt medan den existerar har jag ingen som helst makt över, och att tro något annat är bara lönlöst slöseri med energi. Jag önskar att fler insåg det: att de inte kan påverka staten, att den inte är vår. Det är vi som är slavarna.
Och det är här min “lösning” uppenbarar sig: Sluta ha åsikter om vad staten ska göra! Ju fler som inser hur lönlöst det är att lägga energi på politiska spörsmål desto fler kan lägga den energin på något annat, precis vad som helst (undantaget oprovocerat våld) är bättre spenderad tid. Inse att det du kommer undan med får du göra. Följ icke-aggressionsprincipen, anmäl inte offerlösa brott, be inte om kvitto, använd kontanter, preppa. Var kritisk mot staten, alltid, även när den använder sitt våldskapital till sådant du gillar. Inse att det är vad vi vet är rätt som får oss att göra rätt och inte vad staten säger är förbjudet. Känn friheten i den vetskapen och gör motstånd mot all statlig insyn och kontroll oavsett om du har “rent mjöl i påsen” eller inte. Och var hjälpsam och vänlig: mot vänner, grannar och främlingar.
Ju fler av statens regler vi struntar i, ju mer vi följer vår egen moraliska kompass, desto mindre makt har staten över våra liv. Och ju fler vi är som är olydiga, desto mer uppenbart blir det att det att det inte är staten som upprätthåller ordningen, det är vi.