Vetenskaplig metod: cirkelresonemang och grupptänk
Som österrikare är det inte ovanligt att man utsätts för nedlåtande kommentarer om bristande “vetenskaplighet”. Anledningen är att praxeologi, den deduktiva metod som den österrikiska skolan förlitat sig till sedan Menger, för många framstår som ovetenskaplig. Varför? För att den inte genererar hypoteser som sedan “testas” mot den objektiva verkligheten. Därmed är det inte möjligt att veta om slutsatserna verkligen är sanna, heter det. Hur kan man verkligen veta att något är som man säger om man inte “testat” det?
Detta är en till synes fundamental fråga som kräver svar. Trots att det finns en stor mängd litteratur om praxeologi och närbesläktade metoder. Och trots att metoden bevisat sig sedan åtminstone Aristoteles och i det närmaste alla stora tänkare sedan dess använt sig av den (i en form eller annan).
Syftet med den här artikeln är inte att svara på frågan om varför praxeologi är vetenskaplig, utan istället se närmare på vilken grund det finns att ställa frågan. För så som den används kan man lätt få för sig att modern vetenskaplighet står på solid grund. Men det är en chimär.
Vetenskap är vetenskaplig för att den använder vetenskaplig metod
Det är ytterst sällan som de som försöker sig på en “vetenskaplig” kritik av österrikisk ekonomi står för något annat än ett pinsamt cirkelresonemang. Även de som anser sig pålästa vad gäller vetenskapsteori och filosofi brukar förfalla till en grundläggande tro som ofta uttrycks som: Vetenskap är det studium som använder sig av vetenskaplig metod. (Tesen blir ännu tydligare på engelska: Science is what uses the scientific method.)
Ett sådant uttalande borde framstå som ett dåligt skämt, för cirkelresonemanget är uppenbart. Ingen skulle väl komma på tanken att argumentera att bredbart smör inte är smör för att smör är bara det som kärnats som smör. Eller att fotboll bara är det som spelas som fotboll. Eller att ekonomi är bara det som ekonomer gör…
Men precis som är fallet med allehanda argument för staten så framstår tydligen uppenbara dumheter som slagkraftiga argument för den som redan är “troende”.
I fallet vetenskaplighet blir det extra löjligt eftersom vetenskapen gör anspråk på att generera objektiva (objektivt sanna) slutsatser genom att anta ett kritiskt förhållningssätt. Men ett cirkelresonemang kan ju knappast anses vara kritiskt. Däremot är ett cirkelresonemang förstås cirkulärt, objektivt sett.
Ett grundläggande problem med “argumentet” att vetenskap är det som görs med vetenskaplig metod är att det inte i sig är ett vetenskapligt uttalande. Det är ett problem för att det som hävdas med epitetet “vetenskaplig” är att det framställer det objektivt sanna, vilket vaskas fram genom att en mängd hypoteser utsätts för påfrestande tester innan de korroboreras. Värdet av vetenskapligheten är att den genererar sanna uttalanden om verkligheten.
Men en hypotes kan aldrig bevisas, om vi följer Popper, utan kan som bäst förbli obevisad trots en mängd försök. Så vid något tillfälle upphör en hypotes att vara en hypotes och blir istället en tes som blir grund för nya hypoteser. Om dessa visar sig vara osanna eller om vi råkar snubbla över ny information så kan vi komma att omvärdera och eventuellt förkasta tidigare korroborerade hypoteser. Detta sker genom en vetenskaplig kris som sedan leder till ett nytt vetenskapligt paradigm, enligt Kuhn.
Är vetenskapen vetenskaplig?
Hur är det då med tesen att vetenskap använder sig av vetenskaplig metod? Svaret är att den knappast håller måttet ens enligt den egna måttstocken. Tesen i sig är ovetenskaplig eftersom den inte kan testas, utan är snarare ett tydligt exempel på ovetenskaplighet. Den är precis det som Popper försökte exkludera från vetenskapligt kunskapande genom begreppet falsifiering, där vetenskapare ska sträva efter så generella uttalanden som möjligt – för att de därigenom enkelt borde kunna motbevisas.
Ju enklare och mer universellt applicerbar en hypotes är, desto större borde sannolikheten vara att den kan motbevisas. Och därmed borde vi i större utsträckning kunna lita på dess sanningsvärde om den inte gått att motbevisa.
Men det gäller förstås inte cirkelresonemang och rena definitioner. De senare är användbara för att de hjälper oss strukturera vårt tänkande och gör att vi kan finna sanna relationer mellan olika fenomen. Det förra är som bäst ett värdelöst uttalande eftersom dess utgångspunkt är dess konklusion.
Så hur är det då med cirkelresonemanget att vetenskap använder sig av vetenskaplig metod? Det håller ju inte måttet vetenskapligt sett. Ett möjligt försvar är att den inte försöker etablera en vetenskaplig sanning, utan endast beskriver tingens ordning. Men problemet är att det inte är så den används – hade tesen använts för att beskriva hur vetenskapande i allmänhet görs så hade den kanske varit godtagbar.
Men tesen håller inte måttet som kritik av andra studier: den exkluderar inte praxeologi (eller andra metoder) för att de inte är vetenskapliga, utan för att de inte normalt används inom vetenskapen. Men en beskrivning – en deskriptiv utsago – är inte en definition eller ens ett argument. Även om svenskar beskrivs som blonda och blåögda så betyder det inte att någon med mörkare hår eller t ex grå ögon inte är svensk. Detsamma gäller vetenskaplighet: även om vetenskap i allmänhet använder sig av den deduktivt-hypotetiska metoden (empirisk forskning, eller “vetenskaplig metod”) så betyder det inte (1) att vetenskap måste använda den och inte heller (2) att studier som inte använder den är ovetenskapliga.
Varför blir det så fel?
Frågan är varför en sådan till synes enkel trossats som “vetenskap är det studium som använder vetenskaplig metod”, som faktiskt inte ens definierar vad denna vetenskapliga metod är (!), tas på allvar. Och ännu mer varför den används som argument. De som förfäktar “vetenskaplighet” använder den för jämnan, inte sällan som kritik mot “ovetenskaplighet”, men vägrar ofta erkänna att det är ett cirkelresonemang och att det inte håller måttet.
En möjlig anledning är att den så kallat vetenskapliga metoden, vilken accepterats som i det närmaste religiös tes i positivismens och empirismens kölvatten, varit så framgångsrik under det senaste århundradet att man inte behövt fundera över den – utan helt enkelt okritiskt inkluderat trossatsen i utbildningen.
Men kanske är det så att den är ett symptom snarare än en orsak. Anledningen till att även de som anser sig kunna vetenskapsteori använder sig av den är att de egentligen inte studerat epistemologi eller vetenskapsteori utan metod. Och anledningen till att de inte kan se skillnaden, varken mellan epistemologi och metod eller mellan argument och cirkelresonemang, är att tänkandets konst nästan helt konkurrerats ut av empirismen. För faktum är att du inte behöver tänka särdeles mycket (eller ens rätt) för att formulera hypoteser att sedan testas. Förvisso är det enklare att framställa värdefulla hypoteser om man är en god tänkare, men syftet är ju trots allt att “göra vetenskap”, dvs utsätta hypoteser för empiriska tester, snarare än att tänka. Mekanik och process framför innehåll.
Det är ju trots allt så att logiskt och klart tänkande är en slags konstform, även om den kan (och måste) läras för att kunna användas. När detta inte sker så förfaller tänkandet till ett reflexmässigt användande av floskler och slagord. Och det är ju här praxeologi kommer in, som ett deduktivt ramverk för att kunna tänka om och därmed förstå den sociala världen.