Alienation på riktigt
Karl Marx skriver i Das Kapital om arbetares alienation från slutprodukten under kapitalistisk produktion. Alienationen i sig är ett resultat av alltför hög arbetsdelning inom väldigt specialiserade produktionsprocesser inom företag (på hans tid, framför allt fabriker), vilket leder till att arbetare får svårt att se det egentliga värdet av deras produktion. Med andra ord: alienationen inom företagen ger kapitalisten – företagsägaren – möjlighet att utnyttja arbetare och utvinna mervärdet av deras arbete i profit. Kapitalistiskt företagande är alltså ett sätt att lura arbetare i gemen på det värde de producerar.
Det är lätt att se att det kan finnas något i det Marx skriver om man ser till moderna industriexempel som biltillverkning. Där står arbetare på rad i arbetsstationer längs ett löpande band där produkten – bilen – forslas från en station till annan innan den slutligen är klar. Vad är varje enskild arbetares bidrag till värdet i slutprodukten? Om man accepterar arbetsvärdeteorin så bör värdet av bilen vara detsamma som det arbete som krävdes för att producera den. Om bilen således säljs till ett högre marknadspris än de involverade arbetarna får i lön så har kapitalisten helt enkelt lagt beslag på mellanskillnaden.
Analysen är enkel, men spårar ur av flera anledningar. En av dessa anledningar är att arbetsvärdeteorin är helt uppåt väggarna fel, för nedlagt arbete säger ingenting om varken nyttjande- eller marknadsvärde (pris). Detsamma kan sägas om Marx försök att överkomma diverse uppenbara problem med arbetsvärdeteorin (som att hänvisa till den tid det tar att utföra viss produktion i genomsnitt snarare än den individuella arbetarens egentliga nedlagda arbete). Men detta betyder inte att observationen i sig är helt felaktig.
Alienation är specialisering
Faktum är att alienationen inom “kapitalistisk” produktion är verklighet. Det handlar inte nödvändigtvis om att arbetare inte inser det värde de bidrar till produktionen, utan om ökad specialisering och därmed produktivitet. Om marknaden tillåts fungera utan godtyckliga hinder (regleringar) så tenderar marknadslönen att motsvara produktiviteten. Alltså, med högre produktivitet genom ökad specialisering blir också marknadslönen högre.
Men specialisering genom arbetsdelning, vilket är en viktig anledning till produktivitetsökningar, gör samtidigt att varje individuell löntagare utför arbete som är mindre uppenbart kopplat till slutprodukten. Löntagarna är också mindre uppenbart kopplade till varandra när produktionsprocesser består av en mängd separata företag spridda över hela världen, som dessutom tillverkar komponenter till allehanda slutprodukter. Den som har som arbete att bidra till tillverkningen av datorchip i en fabrik i Taiwan är nödvändigtvis alienerad från slutprodukten, oavsett om chippet används i en dator, en mobiltelefon, en bil, eller vad det än kan vara.
Det är lätt att föreställa sig att arbetare inom chipstillverkning i Taiwan har väldigt lite insyn i vad chippen kan komma att användas till. Så alienationen är uppenbar. Men är den ett problem?
För Marx var alienationen ett resultat av kapitalistisk specialiserad produktion genom arbetsdelning, vilken gav kapitalisterna det verktyg de behöver för att utvinna mervärdet av det utförda arbetet i vinst. Men detta förutsätter att kapitalisterna – företagarna – kan samarbeta för att arbetarna inte ska få reda på det egentliga värdet av deras arbete. Annars finns ingen möjlighet till “utsugning” av arbetarna. Med andra ord: företagarna måste fungera som en kartell. Dessutom en kartell som framför allt handlar om att hålla nere lönerna.
Är alienation ett verkligt problem?
Karteller fungerar i allmänhet väldigt dåligt och det är av en uppenbar anledning: varje medlem i en kartell på en marknad har ett intresse av att agera helt motsatt det som kartellen kräver. Det är detta som är problemet för karteller som OPEC (Organisation of Petroleum-Exporting Countries), som genom överenskommelser om att hålla nere oljeproduktionen försöker få upp priserna. Men det betyder att varje enskild medlem tjänar på att producera mer – framför allt om de andra producerar mindre. Och därmed ser vi sällan karteller som fungerar över tid. Kartellerna undergrävs av sina egna medlemmars ageranden.
Eller som Marx uttryckte det, egenintresset ljuger inte. Så är också fallet i karteller på en marknad.
Så en arbetsgivarkartell, som ju måste ha långt många fler (och olika) medlemmar än OPECs oljeexporterande stater, kan helt enkelt inte fungera. Den arbetsgivare som bryter mot överenskommelsen i kartellen genom att öka lönerna tjänar på att kunna anställa fler och mer produktiva arbetare. De som istället följer överenskommelsen förlorar eftersom den som bryter mot den erbjuder högre löner – framför allt (och först) för de mest produktiva arbetarna.
Konkurrens mellan arbetsgivarna gör alltså att en arbetsgivarkartell för att hålla lönerna nere blir i det närmaste omöjlig. I ett samhälle där arbetarna dessutom kan starta egna företag, där det finns kapitalmarknader där lån erbjuds till nyföretagare, finns ingen möjlighet för en marxistisk arbetsgivarkartell. Där tenderar istället arbetslösheten att vara väldigt låg och i den mån den finns är den framför allt tillfällig – arbetslöshet är arbetare som i verklig mening är “mellan jobb” under en omställningsperiod. Men arbetsmarknaden är en köparens marknad: arbetsgivare konkurrerar om arbetskraft snarare än tvärtom.
Men för att argumentet ska vara giltigt gäller förstås att arbetsgivarna varken direkt eller indirekt skyddas från konkurrens. Om det finns godtyckliga trösklar för nyföretagande på en marknad så skyddas det fåtal “insiders” som redan finns där. På starkt reglerade marknader finns alltså risk för sådan kartellbildning som Marx varnade för – och på sådana marknader ser vi också hur arbetare konkurrerar om arbetsplatser (snarare än tvärtom) samtidigt som arbetslösheten fastnar på relativt höga nivåer.
Det verkliga problemet
Roten till det onda är alltså inte arbetsgivares agerande gentemot arbetstagare – även om vi skulle acceptera Marx analys. Företagare skyr konkurrens eftersom de kan tjäna mer pengar, i alla fall kortsiktigt, om de kan undvika att utmanas av en strid ström nya konkurrenter med nya produkter, nya idéer och innovationer. Men företagare kan inte på egen hand förhindra nyföretagande.
Som bäst kan ett stort befintligt företag använda sparat kapital till att köpa upp nya företag och därigenom försöka behålla sin ställning. Men för detta krävs oerhörda mängder kapital om inte antalet nya företag kan hållas nere. Samtidigt är uppköp av nya företag ett incitament för fler att starta företag på just den marknaden – för de kan tjäna pengar på att inte ens agera som företag, utan istället starta företag för att bli uppköpta.
Ett företag som försöker bibehålla sin marknadsposition genom att köpa upp konkurrenter kommer alltså att ta på sig långt högre kostnader genom uppköpen – samtidigt som det attraherar fler konkurrenter.
Det enda sätt ett företag kan få och bibehålla en marknadsposition som ger reellt inflytande över tid är genom skyddande lagstiftning. Med andra ord: statliga privilegier. Sådana privilegier behöver inte vara i form av direkt subventioner eller lagar som omedelbart skyddar ett visst företag eller en viss bransch. Samma resultat uppnås genom alla regleringar som begränsar rörlighet, innovationer och nyföretagande på marknaden genom att resa hinder, öka kostnader, samt minska produktionen.
Minimilönen, oavsett om den stiftas genom lag eller blir de facto-lag genom kollektivavtal, har precis en sådan effekt: den minskar tillgången på arbetskraft genom att hålla vissa löner uppe samtidigt som den håller andra löner nere. De som väljer karriärer i lågproduktiva arbeten eller som saknar erfarenhet och utbildning hålls därmed borta från arbetsmarknaden (de blir istället långtidsarbetslösa), vilket drabbar ungdomar, minoriteter, personer med begränsad utbildning eller med färre färdigheter. De som redan har arbeten är därmed skyddade från konkurrens precis som deras arbetsgivare, vilket gör att produktionen överlag efter hand blir relativt mindre produktiv – och därmed hålls lönerna nere (de hade höjts mer och snabbare för mer produktiv arbetskraft på mer produktiva företag).
Det verkliga problemet är alltså varken företag, fackföreningar eller arbetsgivarkarteller. När sådana fungerar på en öppen marknad så skapar de värde – annars kan de inte bestå.
Problemet är staten, som alienerar produktionen från konsumenters verkliga önskemål. Staten möjliggör istället att allehanda konkurrens- och ljusskygga aktörer kan exploatera andra, oavsett om de är arbetstagare eller arbetsgivare. Det är bristen på marknad som är det verkliga problemet med alienation – och bristen på marknad kan endast upprätthållas genom närvaron av stat. Lösningen förefaller uppenbar, oavsett om man anser sig vara höger eller vänster.