Nej, robotar kan inte ersätta oss
Automatisering verkar vara en aldrig sinande källa ur vilken vi kan ösa skräckscenarion. Om man ska döma av den allmänna diskussionen kommer robotar obevekligen att “ersätta oss” och orsaka omfattande arbetslöshet. I och med inträdet av artificiell intelligens (AI) och robotar som kan bygga robotar kommer människans värde som produktiv kraft helt enkelt att vara lika med noll. Folk blir då värdelösa konsumenter, blott “munnar att mätta” – medan produktionen ombesörjs av maskinen.
Berättelsen lyder ungefär såhär, vem som än är först med att hitta på en robot som själv kan skapa robotar och robotar som lagar sig själva – kommer att konkurrera ut alla andra och alla andra produktionsmedel. Det öde som vårt innovativa släkte står inför är att bli fullständigt beroende av den där enda kapitalägaren, som genom att kontrollera all produktion kommer att kontrollera oss alla.
Ingenjörskonst, inte ekonomi
Men denna dystopiska framtidsutsikt är fundamentalt bristfällig. Och det beror som vanligt på ekonomisk okunskap. Snarare än att betrakta marknadsekonomin som organisk ses den genom en ingenjörs ögon. Det är med andra ord ekonomiska resonemang baserade på ett grundläggande ekonomiskt missförstånd – att produktion handlar om teknik och ingenjörskonst, om att maximera utmatningen, och inte om att hushålla med medlen för att uppnå värdesatta mål
Om vi naivt betraktar ekonomin som ett cirkulärt flöde, då handlar dess effektivitet till slut endast om att avlägsna defekter eller “transaktionskostnader” och därigenom få “hjulen att snurra allt fortare”. En effektiv ekonomi handlar då om ingenjörskonst, och därför blir rollen för den planerande staten uppenbar: noggrant planerade institutioner och regleringar kan lösa många (kanske till och med alla) problem som uppstår när irrationella och bristfälliga individer fattar beslut.
På samma sätt följer resonemanget att marknadens produktionsprocesser, som är fundamentalt decentraliserade, kan förbättras genom att man anammar centralplanering – där all information kan användas på “rätt sätt”. Då handlar det helt enkelt om att se till att rätt människor hamnar i maktpositioner, och att sedan se till att de välvilligt beräknar det bästa möjliga utfallet – givet de resurser och mål man redan känner till.
Med andra ord behöver vi inte veta någonting alls om ekonomi per se, uppdraget handlar om ingenjörsmässigt manövrerande: att dra ner på slöseri och förbättra existerande processer. Robotar, som inte behöver semester, inte har en egen vilja, och som inte inser värdet av fritid kommer alltså att ersätta mänsklig arbetskraft. Vidare, om dessa robotar dessutom kan reparera sig själva och till och med framställa nya robotar, då inser väl säkerligen samtliga att vi inte längre kommer behöver mänskliga arbetare?
Men detta är ett fullständigt missförstånd av vad ekonomi är.
Problemet är inte produktion, det är hushållning
Det som angavs ovan är en observation av ekonomin främst i form av varuproduktion. Det är empiriskt sant att i vår vardagliga upplevelse av att arbeta i världen så håller vi faktiskt på med att försöka producera rätt saker, på rätt sätt.
Men, detta är inte vad en ekonomi egentligen handlar om, och det är detta som kommentatorer om automatiseringshotet inte förstår. Robotar och AI kan sannolikt klura ut lösningar till många produktionsproblem som vi fortfarande brottas med. Och robotar är, såsom är allmänt erkänt sedan åtminstone Adam Smiths magnum opus, mer effektiva är människor. Det är ju trots allt precis därför som vi har utvecklat och använt maskineri genom tidsåldrarna. Samma sak gäller naturligtvis för robotar, automatisering och AI.
Men hotet är inte verkligt av den enkla anledningen att produktionseffektivitet inte är det problem som ekonomin egentligen försöker lösa. Det verkliga problemet är användningen av knappa resurser för att uppfylla behov. Både resurser och mål värderas subjektivt. Robotar värderar ingenting.
Så, när robotar väl blir mer effektiva arbetare, och kanske till och med bättre ingenjörer än människor, så kan de ändå inte räkna ut vad som skall värdesättas. Det är det entreprenörer gör, de försöker komma på vad konsumenter vill ha. Även om all produktion tas över av robotar, så kan robotarna ändå inte klura ut vad de borde hålla på med.
Det är sannolikt att robotar och AI kan komma på hur man bäst framställer kalorier, syre eller andra objektiva förnödenheter som upprätthåller mänskligt liv. Men steget från “2000 kalorier per dag” till “mat som folk faktiskt vill äta” handlar inte om att finjustera en algoritm – det handlar om att förstå folk och värderingar. Det handlar framför allt om att spekulera om vad folk kommer att värdera. Detta är helt enkelt omöjligt för icke-mänskliga entiteter, och det krävs en mängd fantasifulla mänskliga entreprenörer – en intellektuell arbetsdelning – i marknaden för att kollektivt komma på hur man ska skapa värde.
Ekonomin handlar om hushållningen av knappa resurser, och hushållning av knappa resurser handlar inte om fysiska resurser eller produktionsmedel. Verktyg och material är visserligen nödvändiga för produktion, men deras användning i ekonomin kan enbart uttryckas via mänskliga värderingar och dessa resurser (måste) hushållas med på detta sett. Denna grundläggande poäng om ekonomi hoppas regelmässigt över i diskussioner om automatisering och AI.
Ekonomin handlar om värde
En stor fördel med österrikisk ekonomi över mainstream-varianten är dess prioritering av värde, att ekonomin måste förstås och förklaras i termer av värde. Mainstreamekonomin har i sina försöka att förutsäga och förklara produktion i ingenjörsmässiga termer tyvärr glömt bort värde. Som ett resultat av detta handlar debatten om automatisering, robotar och AI om detta: produktion. Men det är betydelselöst in någon form av verklig eller teoretiserad ekonomi, som enbart handlar om att använda knappa resurser för att mätta omättliga behov.
Låt oss vara tydliga: hushållning handlar inte om teknik eller ens om den fysiska världen. Det är en alldeles för vanlig missuppfattning att medel och mål kan uttryckas utan värderingar. Det kan de inte.
De resurser som vi måste hushålla med är inte bara naturresurser utan främst ekonomiska resurser. Ta olja som exempel, det är en naturresurs som har blivit en ekonomisk resurs. Innan bensin och förbränningsmotorn uppfanns innebar en oljefyndighet på din mark finansiell katastrof. Nu däremot, efter att dessa uppfinningar har blivit kända och använda, innebär olja rikedom. Naturresursen är densamma, men den ekonomiska resursen – dess värde – föddes i och med uppfinningarna. Olja blev användbart för motorer, eftersom motorerna uppfyllde människors behov. Värdet i oljan är inte dess molekylära struktur – det är hur den används för att uppfylla behov.
Att missta ekonomi för ett ingenjörsmässigt problem, som en slags naturvetenskaplig utmaning – är ett fundamental felslut. Det är inte egentligen fysiska ting som byter händer på marknaden, utan de tjänster som de fysiska varorna utför åt oss när vi försöker tillfredsställa våra behov och nå våra mål. Med andra ord: en vara förser oss med användningsvärde. Och värde hittar man enbart i betraktarens öga. Värdet på samtliga resurser och medel måste härledas ur deras bidrag till ekonomiska varor som värderas av människor.
Än så länge har debatten om automatisering fullständigt hoppat över värderingsdimensionen. Detta gör problemet enklare att lösa; det handlar enbart om skapandet av maskiner eller beräkningsalgoritmer, men lösningen missar helt frågans kärna. Ekonomin, inklusive dess fysiska produktionskapacitet – är inriktad på att tillfredsställa mänskliga behov – förverkligade genom människor som agerar som konsumenter.
Det är en sak att robotar kanske kan frälsa oss från krånglet med att behöva arbeta, det är en sak. Det skulle i så fall innebära att vi får mer fritid – vilket omöjligen kan vara dåligt. Men robotar kan inte ersätta oss som värderare och konsumenter, inga automatiserade processer kan fundera ut vad vi vill ha. De kan enbart utföra arbetet efter det att våra mål är upptäckta. En befrielse från denna börda kan inte på något sätt betraktas som ett hot.