Anarki är inte politik

post-thumb

“Du är den mest politiska personen jag känner” fick jag höra. Det sved. Jag kom lite ur balans och stammade fram något om att “det beror på hur du definierar politik”.

“Enligt min definition så är du den mest politiska personen jag känner” fick jag till svar och det var slutet på samtalsämnet för den här gången.

Vid middagen samma dag berättade jag om händelsen för min fru som bestört utbrast: “va? men du hatar ju politik passionerat!” Jag svarade skamset att, “det beror väl på hur man definierar politik”, varpå min fru svarade på det karaktäristiska sätt hon så ofta gör: “Nej, ord betyder vad de betyder, det går inte att bara hitta på vilka betydelser man vill”. Det kändes skönt att inte vara politisk längre; jag hade gått och haft lite ångest hela dagen över den där konversationen.

Och hon har ju rätt, att jag kritiserar politik gör mig lika lite till politisk som att kritisera rasistiska tillmälen gör mig till rasist. Och jag kritiserar politik väldigt mycket. Inte minst för att olika personer i min närhet av någon anledning ofta är intresserade av min åsikt om olika politiska spörsmål. Det känns lite som om de letar efter den där formuleringen som ska få mig att tycka att “i vissa situationer är det ok att slå folk och ta deras saker” – inte helt olikt de där frågeställningarna med skenande tåg och människor på rälsen (“du kan välja vilka som dör genom att dra i en spak, vilka väljer du?”)

Att konsekvent vara emot politiska fasoner är inte politiskt. Att inte vilja ha politiskt styre är inte en politisk ideologi. Anarki är inte politik. Det är därför anarki inte kan införas med politiska medel: det går inte att verka politiskt utan att bli politisk.

Så vad är då politik, enligt mig? Om jag nu hävdar att jag inte är politisk så är det ju inte mer än rimligt att jag definierar begreppet. Lyckligtvis har den tyske sociologen Franz Oppenheimer redan gjort jobbet åt mig, så jag citerar honom:

Det finns två fundamentalt motsatta sätt på vilka någon, för sitt uppehälle, måste tillskansa sig nödvändiga medel för att tillfredsställa sina behov. Dessa är arbete eller stöld, att själv arbeta eller att med våld appropriera andras arbete.

Jag föreslår i diskussionen som följer att eget arbete och byte av eget arbete mot andras arbete, för tillfredsställandet av behov, ska kallas “ekonomiska medel”, medan obesvarad appropriering av andras arbete ska kallas “politiska medel”

Kort sagt: förespråkar du metoder som innebär att andra ofrivilligt måste avstå sina tillgångar är du politisk. Om du förespråkar frivilligt agerande, utan tvång, är du inte politisk.

Exempel på politik: skattefinansiering, dansförbud och hyresregleringar.

Exempel på icke-politik: fri marknad, din fest – dina regler och marknadshyror.

Politik är väldigt ofta exakt som de där skenande tågen: de kan inte rädda någon, bara välja sina offer. Grupper ställs mot grupper och inget sker utan att det är på någon annans bekostnad. Politik är sannerligen ett nollsummespel då det värde politiken omfördelar per definition skapas utanför politiken – med ekonomiska medel.

I så många diskussioner ställs vi vid spaken som väljer offer och ska motivera det ena eller andra valet när det redan är för sent. Det är lönlöst att diskutera. Höj blicken! Ingen frågar vad människorna gör på rälsen, vilka val de gjort frivilligt och vilka val de tvingats göra för att hamna där.

Det är viktigt att inte slarva med definitionerna. Många hävdar att allt är politiskt, att politik inte går att undvika. Det är fel, vi kan undvika politik och vi måste undvika politik. Politik plundrar, raserar och förstör ofantliga värden, både såna vi har haft och sådant vi hade kunnat ha om det inte vore för politik. Nej, jag är inte politisk.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.