Hur staterna förhåller sig till varandra

post-thumb

Eftersom jordens yta är uppdelad mellan olika stater kommer interaktioner med andra stater att uppta mycket av statens tid och energi. Staten har en benägenhet för att utöka sin makt, vilket utanför statens gränser görs genom erövring av landyta. Med undantag för obefolkade eller statslösa landområden, inbegriper all sådan expansion en inneboende intressekonflikt mellan härskarna av de olika berörda staterna. Endast en enskild grupp härskare kan inneha ett våldsmonopol inom ett givet geografiskt område. Staten X kan bara ha total kontroll över ett område om staten Y körs ut därifrån. Även om det är riskfyllt är krigsföring ett naturligt tillstånd för stater, vilket endast upphör under sporadiska perioder av fred och genom flyktiga allianser och koalitioner stater emellan.

Vi har noterat att de “interna” eller “inhemska” försöken att under 1600- till 1800-talet begränsa staten, tog sitt tydligaste uttryck i konstitutionalismen. Dess “externa”, eller “utrikespolitiska”, motsvarighet var utvecklingen av “internationell rätt”, speciellt i form av “krigslagar” och “neutralitetsrätten”.1 Vissa delar av den internationella rätten var till en början helt privata, sprungna ur affärsmännens och handlarnas behov av att skydda sin egendom och hantera tvister. Två exempel på detta är sjörätten och köpmännens lag, lex mercatoria. Men även statens regelverk växte fram frivilligt och var alltså inte påtvingad ovanifrån av någon internationell superstat. “Krigslagarna” hade till uppgift att begränsa den mellanstatliga förstörelsen av statsapparaten själv, vilket därigenom skyddade den oskyldiga “civilbefolkningen” från krigets förintelse och förödelse. “Neutralitetsrätten” skulle skydda privat, internationell handel, även med “fientliga” länder, från krigförande länder som ville lägga beslag på produkterna som handlades. Det övergripande målet var alltså att begränsa krigens omfattning och utsträckning, samt framförallt att begränsa krigens förödande påverkan på civilbefolkningen i de neutrala och till och med de stridande länderna.

Juristen F. J. P. Veale beskriver tjusigt den “civiliserade krigsföringen” som under en kort tid förekom i 1400-talets Italien:

Medeltida Italiens rika borgare och handelsmän var alltför upptagna med att tjäna pengar och njuta av livets goda för att erfara de besvär och faror som soldatlivet medförde. De valde istället att hyra legosoldater att strida åt dem, och sparsamma och företagsamma som de var gjorde de sig av med dessa soldater så fort de kunde undvara deras tjänster. Krig var därför en kamp mellan arméer som var inhyrda specifikt för varje fälttåg … för första gången någonsin blev soldatyrket ett skäligt och relativt riskfritt arbete. Dåtida generaler manövrerade slagfältet med mästerlig färdighet, men när en general vunnit övertaget var det vanligt att hans motståndare retirerade eller gav upp. Det var en erkänd regel att en stad enbart fick plundras om den bjöd på motstånd: immunitet kunde alltid köpas för rätt lösensumma… som en naturlig konsekvens av detta gjorde aldrig någon stad motstånd, eftersom det var uppenbart att en regering som var oförmögen att försvara sina medborgare hade förlorat deras lojalitet. Civila hade lite att frukta av kriget, vars fasor främst berörde professionella soldater.2

Den privata medborgarens nära nog totala avskärmning från statens krig i 1700-talets Europa har belysts av professor John Ulric Nef:

Inte ens posthanteringen kunde begränsas långvarigt i krigstid. Brev cirkulerade ocensurerade, med en frihet som förbluffar ett 1900-talssinne… Medborgarna i två krigförande nationer talade med varandra som vänner och inte som fiender, och när de inte kunde träffas korresponderade de med varandra via post enligt samma mönster. I det moderna samhället är det knappt möjligt att föreställa sig att … medborgare i krigförande länder inte i åtminstone någon mån kan beskyllas för deras härskares krigshandlingar. De krigförande härskarna var inte heller kapabla att förhindra kommunikationen med fiendens medborgare. Det gamla, inkvisitionistiska bruket av spionage för att upptäcka religiös avvikelse var på väg bort, och införandet av en liknande förföljelse av politisk eller ekonomisk kommunikation övervägdes inte ens. Pass var ursprungligen ett medel för att säkra en trygg passage i tider av krig. Under merparten av 1700-talet skulle människor aldrig ha kommit på tanken att de inte borde resa till länder som hemlandet låg i krig med.3

Eftersom allt fler insåg att handel gynnade båda parter balanserades också krigföringen under 1700-talet med en omfattande “handel med fienden”.4

I denna text behöver vi inte vidare gå in på hur mycket staterna under detta århundrade har överträtt den civiliserade krigföringens regler. I den moderna tidens totala krigföring, med teknik som möjliggör total förödelse, är idéen om att begränsa kriget till statsapparaten än mer pittoresk och föråldrad än den ursprungliga amerikanska författningen.

När stater inte befinner sig i krig krävs ofta överenskommelser för att begränsa antalet konflikter mellan parterna. En doktrin som vunnit en förbluffande stor acceptans är den om så kallade “okränkbara fördrag”, som ska vara en motsvarighet till privata “okränkbara avtal”. Men fördrag och avtal har ingenting gemensamt. Ett avtal överför, i en precis mening, en rätt till privat egendom. Eftersom staten inte på riktigt “äger” sitt landområde, kommer ingen överenskommelse som den ingår att överföra eller tilldela rätt till privat egendom.

Om herr Johansson, till exempel, säljer eller överlåter sin tomtmark till herr Andersson kan inte Johanssons arvinge senare gå till Anderssons arvinge och hävda att tomtmarken tillhör honom. Äganderätten har redan överförts. Det avtal som den äldre Johansson ingick i är automatiskt bindande för Johansson den yngre, eftersom den äldre redan hade överfört äganderätten. Johansson den yngre har därför ingen rätt till egendomen. Han kan enbart göra anspråk på den egendom som han faktiskt har ärvt från Johansson den äldre, som i sin tur endast kan överlåta egendom som han fortfarande äger.

Men om det skulle vara så att Bondestans regering vid någon tidpunkt, under tvång eller i utbyte mot mutor, överlämnar en del av sitt territorium till Ruritanien, är det absurt att hävda att det så kallade okränkbara fördraget förbjuder invånarna i de båda länderna från att någonsin förorda att territoriet ska återföras till Bondestan. Varken befolkningen eller landytan i nordvästra Bondestan ägs av någon av de två staterna. Av detta följer att en regering givetvis inte kan binda en senare regering till döda människors vilja med något gammalt fördrag. En revolutionär regering som störtat Bondestans kan, av samma skäl, knappast ställas till svars för kungens handlingar eller tvingas betala hans skulder, eftersom en regering inte är en riktig “arvtagare” till dess föregångares egendom så som ett barn är arvtagare till sina föräldrars egendom.


  1. Denna skall särskiljas från modern internationell rätt, som syftar till att maximera krigets omfattning genom koncept såsom “kollektiv säkerhet”.↩︎

  2. F.J.P. Veale, Advance to Barbarism (Appleton, Wis.: C.C. Nelson, 1953), s. 63. Professor Nef beskriver på ett liknande sätt Don Carlos krig i Italien, som utkämpades mellan Frankrike, Spanien och Sardinien å ena sidan och Österrike å den andra, under 1700-talet:

    under de allierades belägring av Milano och efter veckor sedan i Parma… möttes de rivaliserande arméerna i häftiga slag utanför städerna. Varken i Milano eller Parma sympatiserade invånarna inte särskilt med någon part. De fruktade endast att någon av de stridande trupperna skulle ta sig innanför stadens portar och plundra. Denna rädsla visade sig vara obefogad. I Parma rusade stadens invånare till stadsmuren för att bevittna slaget som skedde på de öppna fälten utanför. (John U. Nef, War and Human Progress [Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1950], s. 158)

    Se även Hoffman Nickerson, Can We Limit War? (New York: Frederick A. Stocke, 1934).↩︎

  3. Nef, War and Human Progress, s. 162.↩︎

  4. Ibid., s. 161. Om hur den amerikanska revolutionens ledare förespråkade handel med fienden, läs Joseph Dorfman, The Economic Mind in American Civilization (New York: Viking Press, 1946), vol. 1, s. 210f.↩︎


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.