En text om det finaste vi har

post-thumb

Om vintrarna brukade Christopher Knight vakna klockan två på natten. Det var då som kallast i den lilla lägerplats han hade byggt i en skog i amerikanska Maine, som han bodde i året om. När han vaknade reste han sig snabbt ur upp sin mycket simpla säng och gick fram och tillbaka i lägerplatsen. Det var så kallt att han visste att det inte var säkert att somna om. I flera timmar gick han innan solen gick upp och tillät honom att börja med sin dag.

Knight tyckte om att bo i skogen. Han gillade ensamheten. Men hans liv var en ständig kamp för överlevnad. För att klara sig gjorde han under sina 27 år i skogen omkring ett tusen inbrott. Det var inget han ville. När han 2013 under ett av dessa inbrott blev gripen bad han direkt om förlåtelse. På frågan om han ville ringa sina föräldrar svarade han att han inte visste om de levde och hoppades att de var döda, för att de inte skulle få veta att deras son var en tjuv.

Knights liv kan säkerligen inspirera till många djupsinniga kommentarer om människans innersta väsen. Mest tydligt är dock att det inte var hållbart. Människan är inte gjord för ett liv i ensamhet. Vi behöver varandra. Den människa som försöker göra allt själv är dömd till misär.

Genom att samarbeta får vi mer saker gjorda. Det är genom att arbeta med varandra, fredligt, som vi upphöjer oss själva från de andra arterna och höjer vår levnadsstandard. Det finns tre skäl till att den mänskliga produktiviteten blir högre av samarbete:

  1. Vissa uppgifter kan helt enkelt inte göras själv. En ensam människa kan inte resa en telefonstolpe. För att få någon produktivitet överhuvudtaget krävs alltså flera människor.

  2. Olika människor är bra på olika saker. Detta grundläggande faktum för den mänskliga arten utgör en enorm potential. Genom att vi fokuserar på det vi är bäst på kommer vi att skapa mer av den saken, som vi sedan kan byta med människor som fokuserat på den sak de är bäst på. Det är något vi alla blir rikare av. Ekonomer kallar detta för absoluta fördelar.

  3. Andra människor kan vara bättre på allt. Men det spelar ändå ingen roll, för hur mycket bättre de är på olika saker varierar. Då kan vi fokusera på det vi är relativt bäst på, jämfört med andra, och sedan byta. Fler varor skapas och båda sidor tjänar.

Ett exempel är en kirurg som kan göra både avancerade hjärtoperationer och operera enklare benbrott. Det kan driva till den nykläckte kirurgen till förtvivlan, eftersom han inte ser sitt värde när den mer erfarne kirurgen är bättre än honom på allt. Men även den oerfarne kirurgen är värdefull. Genom att fokusera på det område där avståndet mellan honom och den andra kirurgen är som bäst, benbrott, kan han avlasta den andre. Då blir kvaliten på kirurgin som bäst och samhället blir rikare. Ekonomer kallar detta för komparativa fördelar.

Den som först riktade människors uppmärksamhet mot samarbetets kolossala fördelar var Adam Smith. Andra hade försökt tidigare, men inte lika framgångsrikt.

Men även Adam Smith hade absoluta och relativa fördelar. När det gällde att beskriva betydelsen av samarbete för människan var han lysande, men inte fullt så när det gällde att förklara samarbetets grund.

Hans Nationernas välstånd börjar med en beskrivning av en nålfabrik, i vilken arbetarna tar sig an olika arbetsuppgifter (det som kallas arbetsdelning) i produktionen av en nål. Denna uppdelning har gjort arbetarna särskilt bra på det moment de ägnat sig åt och med denna extra skicklighet har de kunnat tillverka flera gånger mer nålar än om alla bara producerade på egen hand.

Problemet är att detta är en cirkelförklaring, noterade Murray Rothbard. Arbetsdelningen höjer alltså produktiviteten för att människor som arbetsdelar blir bättre på sina arbetsuppgifter -- men varför arbetsdelar de då från första början? Rothbard menade i stället att det var för att människor kunde inse att de stod att tjäna på att fokusera på det de var absolut eller relativt bäst på.

Denna insikt är värdefull eftersom den omvänt besvarar frågan om vad som kan få arbetsdelningen att försvinna: När människor slutar tro att de står att vinna på samarbete med andra, när de tror att ensam är stark och att deras motgång beror på andra människors framgång. Då kommer de att förorda politik som de tror gör det bättre för dem själva, såsom tullar, skatter och regleringar, men som genom att den hämmar arbetsdelningen skadar dem. Det kommer inte återuppväcka stenåldern, men göra livet mer likt en kamp än ett nöje.

Låt oss därför berätta om samarbetet! Låt oss berätta att människor som hjälper sig själva därigenom hjälper andra. Låt oss berätta att detta är vår idé.

Foto: Eliza Shibanova på Unsplash


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.