Välfärdsstaten - ofrivillighetens dansbana
Det är onaturligt för människan att ägna jämlik omsorg åt alla. Vi bryr oss först och främst om oss själva och de som vi betraktar som de våra. Det borde inte vara provocerande att så faktiskt är fallet. Om du inte kan acceptera en så enkel sanning är du antagligen helt tondöv, saknar taktkänsla och är en därmed en usel danspartner.
Människan söker sin egen välmåga – efter bästa förmåga. Om vi är framgångsrika försöker de flesta av oss öka välbefinnandet hos de människor som står oss nära, vår familj och våra släktingar. Först därefter, i mån av förmåga och temperament, intresserar vi oss för hur folk har det i vidare cirklar från oss.
Denna mänskliga natur gäller oavsett vilket ekonomiskt system människan råkar befinna sig i. Egenintresse och egengrupps-intresset uttrycker sig bara på olika sätt. Kommunistiska apparatchiks ägnade sig åt humanistisk retorik, men ingen som faktiskt levde under kommunism förväntade sig någonting annat än ren korruption. Framgångsrika kommunister sökte precis som alla andra människor sitt eget bästa men i ett sjukt system och inom en sjuk ideologi.
De försökte säkra upp och förbättra sin egen och sina närmastes positioner inom ett intrikat och livsfarligt nätverk av nepotism och rivalitet. De levde i ett system där samtliga förbättringar av den egna positionen betalades av någon annan – utan någon form av reciprocitet. Kommunism erbjuder inte något sätt för människor att ta sig framåt i världen utan att bokstavligt talat förslava varandra – och det drog därmed fram det sämsta ur mänsklig natur.
Det mirakel som marknadsekonomin har givit oss är ett sätt för människan att betjäna sig själv och främlingar, samtidigt. När ingen aktör får plundra någon annan måste man komma överens innan någon form av materiellt, kulturellt eller idémässigt utbyte kan äga rum. Enbart om mellanmänskliga handlingar sker frivilligt kan man säga att de är ömsesidigt fördelaktiga. Man behöver inte ens tycka om varandra för att betjäna varandra. Man behöver bara tycka om det som finns på förhandlingsbordet.
Detta tål att upprepas, eftersom det är en fundamental insikt: när samtliga aktörer i en mellanmänsklig interaktion bestämmer sig för att inte använda våld, så måste man komma överens eller gå skilda vägar. Det är de enda två alternativen som kvarstår om man ogiltigförklarar våld. Du kan inte tvinga någon att dansa med dig.
Samtliga måste dansa samma frivilliga dans för att räknas som etiska aktörer på den marknadsekonomiska dansbanan. Samtliga måste erkänna giltigheten i alla andras egenintresse. Du kan fortfarande premiera ditt egenintresse, du kan förhandla hårt, du kan tydligt signalera vilken musik du tycker är bäst och vilka steg du tycker din motpart bör följa dig i, men du kan inte tvinga din motpart att ställa upp på att bli trampad på fötterna. Du måste ha någonting att erbjuda, det måste vara givande och bejakande att dansa med dig. Detta är att vara etisk. Detta är att betjäna varandra och att samarbeta. Detta är att tävla med varandra, utan att förgöra varandra.
Det är inte bara etiskt. Det är det system som bortom allt rimligt tvivel allra mest förbättrar varje individs förmåga att tillfredsställa sitt egenintresse, sin grupps intressen, sin nations etc. En utilitarist (såsom Mises) kommer fram till samma slutsats. Det är inte en slump. Det hade inte varit etiskt om det inte också samtidigt varit bäst. Inte bara för dig själv, och din familj – utan för samtliga deltagare i leken. Det som kännetecknar en etisk lek är att deltagarna frivilligt vill spela igen, och igen, och igen.
Det är när vi förstår på vilket sätt någon annan är till gagn för oss och i vilken mån de därmed inte står i vägen för våra mål, utan aktivt bidrar till vår förmåga att uppnå dem: det är då vi förbrödras. Det är då kärlek uppstår. Konstigt vore det väl annars? Inte tusan tycker vi mest om de personer som är våra största och mest otacksamma bördor? Vi vill inte dansa med människor som trampar oss på fötterna hela tiden, vare sig det är av misstag eller med vilje. Vi vill dansa med dem som får oss att dansa bäst. Om du någonsin har dansat pardans så vet du att kvaliteten på din dans är fullständigt beroende av din motparts skicklighet och följsamhet.
Fria marknader och fri association utan tvångsmässiga relationer leder, över tid, till fler människor med vidare cirklar av omsorg omkring sig. Fler blir bättre danspartners. Den “egna” gruppen kan bli större, enbart genom “win-win” situationer – varigenom vi kan bli vänner. Och vi måste stenhårt diskriminera emot spel som går ut på att någon av deltagarna måste gå emot sitt egenintresse.
Ett sådant förbittrande spel är det politiska spelet om välfärdsstaten. Det är ett smutsigt spel som svensken dyrkar och har fått lära sig är kännetecknet på att vi lever i ett humanistiskt och omsorgsfullt samhälle. Spelet är omgärdat av traditioner, sakramenten och ritualer som det är meningen att vi ska ära högt. Men i grund och botten handlar det om att tvinga upp ovilliga par på dansgolvet, och musiken som spelas är grå, slätstruken och saknar helt finurligheter.
På välfärdsstatens dansbana kan vi upprätthålla chimären av livsbejakande och fertil dans, men egentligen rör vi oss mest till tonerna av byråkratiskt tillåten biologisk existens. Det är bättre än kommunismens grälla mordiskhet, där folk fick skott i nacken om de slutade applådera orkestern för tidigt. Men det är inte bra. Inte bra alls.
Framför allt är det fult.
Det är ingen slump att folk idag inte kan dansa på marknadsekonomins dansbana. Det är säkrare att gnälla på hur dålig musiken är och på hur mycket alla andra trampar på våra fötter. Anhängare till detta system brukar säga “om du inte röstar har du inte rätt att gnälla”.
Till dem säger jag; om du inte bjuder upp till dans eller tackar ja till dans på marknadsekonomins dansbana – så får du inte dansa. Du kan behålla ditt gnäll. De som vill och kan kommer strunta i dig. Panelhöna.