Fem saker vänstern inte förstår om ekonomin
I denna oenighetens tid är det lätt att överskatta åsiktsskillnaderna mellan människor. Sett till de faktiska åtgärderna ter sig gapet mellan de som vill ha statliga ingripanden i ekonomin och de som vill ha en fri marknadsekonomi enormt. Men detta är framförallt en konflikt om medel, inte om mål. Vi har inget skäl att anta att förespråkarna av statlig inblandning i ekonomin menar illa. Likt marknadsekonomins anhängare vill de att människor ska få det bättre. De tror dock att staten kan hjälpa ekonomin på traven och därmed ge många människor en bättre levnadsstandard. Detta är fel. Statlig inblandning kan enbart stjälpa ekonomin, inte hjälpa den. I statens spår följer fattigdom, arbetslöshet och stagnation.
Att vänsteranhängare inte inser detta beror på att de är okunniga om en lång rad ekonomiska fenomen, varav de flesta är specifika för marknadsekonomin. Det finns fem särskilt viktiga företeelser, som alla med önskan att förstå ekonomi måste känna till.
1. Konsumenterna är företagens högsta chefer
På ytan kan det se ut som att vänstern har rätt om vilka som styr ekonomin: det är de rika! I ledningen för storföretagen sitter förmögna människor med total makt över produktionen. Den lilla människan, löntagaren och konsumenten, är helt utlämnad åt deras beslut.
Detta är både en orättvis och felaktig beskrivning av marknadsekonomin. Kapitalism är massproduktion för massornas behov, inte produktion för ett fåtal rikingar. De företag som marknadsekonomin har upphöjt till börsjättar är just de som på bästa sätt har lyckats tillgodose den breda majoriteten av konsumenter. IKEA reser varuhus efter varuhus över hela Sverige, medan Svenskt Tenn får plats med sin lyxförsäljning i en enda butik. Man kan hitta tusentals andra exempel på samma sak: fler cigaretter än cigarrer produceras, mer resurser läggs på att kamma haven efter strömming än ostron och bioföreställningarna är långt fler än operorna. Det är sant att marknaden också tar hänsyn till nischade önskemål, där de rikas nöjen ingår, men i huvudsak tjänar den de många människorna.
Storföretagens chefer och ägare har inte absolut makt. De måste varje dag svara inför konsumenterna, som hårt och hänsynslöst dömer dem om de inte är nöjda med vad som har producerats. Kapitalisterna kan jämföras med styrmannen på ett skepp. Det kan se ut som att styrmannen är den som bestämmer, han står ju vid rodret, men den verkliga makten ligger hos kaptenen, och i marknadsekonomin är det konsumenterna som är kapten.
2. I marknadsekonomin är någons vinst inte någons förlust – båda kan vinna
Om något låter för bra för att vara sant så är det ofta det. För att något ska vara trovärdigt måste det vara något dåligt med det, om än bara lite, så att vi vet att vi gör någon typ av trade-off. Det är därför inte konstigt att många har svårt att inte tror på att marknadsekonomin inte kräver förlorare. Att båda kan vinna på handel verkar för bra för att vara sant helt enkelt. Men argumenten för att det faktiskt förhåller sig såhär underbart är övertygande.
Det är lätt att se för ett enkelt byte av två varor. Människor är olika och vi har olika värderingar. Vad som är den enes favoritpryl kan vara skräp för den andre och omvänt. Om de byter dessa föremål så att de får det de värderar högst är det tydligt att båda tjänar på det.
I marknadsekonomin är detta en allmän princip. Här tjänar människor sig själva genom att tjäna andra. Vi behöver inte oroa oss för att människor är egoistiska och giriga, eftersom deras framgång är beroende av deras medmänniskors framgång. Det var detta som Adam Smith menade när han sa att människor i marknadsekonomin styrs av en osynlig hand att gynna ett mål som inte varit deras huvudsyfte. Bagaren som vill bli rikare kan endast bli det genom att hjälpa andra. Många har gjort sig lustiga över konceptet med en osynlig hand, men kritik av en metafor avfärdar inte Adam Smiths banbrytande upptäckt.
3. Vi har högre arbetsproduktivitet att tacka för högre löner och kortare arbetstider, inte fackföreningar
Enligt fackföreningarna är det tack vare deras förhandlingar med arbetsgivare som arbetare idag har högre löner, ledigt på helgen och åtta timmars arbetsdag. Arbetsgivarna är snikna nidingar som gör allt de kan för att lägga beslag på vinsten. Om fackföreningarna inte med hård kamp hade tvingat dem att dela med sig skulle arbetarna aldrig arbetarna få det bättre. Alla framsteg är således fackföreningarnas förtjänst.
Det är lätt att se bristerna i detta resonemang om vi tar de högre lönerna som exempel. Skulle fackföreningarna, om de bara hade varit riktigt framgångsrika och totalt lyckats köra över arbetsgivarna, under 1800-talet hade kunnat förhandla fram löner som är lika höga som dagens? Självfallet inte. Även om arbetsgivarna hade tvingats sälja sina hem och bo på gatan skulle de inte ha kunnat finansiera löner som är lika höga som dagens. Lönerna beror till syvende och sist alltid på arbetsproduktiviteten. Om arbetare producerar mer värde per timme kan de få högre löner. För att åstadkomma detta behövs inga fackföreningar som kämpar på arbetarnas sida. Eftersom vem som helst kan bli arbetsgivare kommer det alltid att råda konkurrens bland arbetsköparna som vill använda arbetstagarnas tjänster för att producera varor som konsumenterna vill ha, vilket kommer att driva upp lönerna till nivån för arbetarnas produktivitet. Det är därför lönerna har stigit även i länder med svaga fackföreningar. Samma konkurrens kommer också att ge arbetare ledigt på helgen och kortare arbetstider, om det är det de önskar. Då kommer arbetsgivare att spara in på löneökningar och istället konkurrera med varandra genom att erbjuda så stora förmåner som möjligt.
Ett mindre anspråkslöst argument skulle kunna vara att lönerna till största del beror på arbetsproduktiviteten, men att fackföreningarna kan hjälpa arbetarna genom att tvinga arbetsgivarna att betala en större andel av vinsten i löner. Även detta är felaktigt. Om arbetsgivarna inte gjorde några vinster skulle de inte ha några pengar kvar för att underhålla maskiner och verktyg eller investera i nya redskap, vilket höjer arbetsproduktiviteten, och därmed skulle lönerna ta stryk. Det som händer när fackföreningarna tvingar fram lönehöjningar är snarare att en viss grupp, alla de med en arbetsproduktivitet under minimilönenivån, hamnar utanför arbetsmarknaden. Arbetsgivarna har bara råd med löner som är på samma nivå som arbetsproduktiviteten, så om de förbjuds från att anställa vissa människor till de löner som motsvarar dessas arbetsproduktivitet kommer de överhuvudtaget inte att anställa dem. Detta är skälet till varför vi har arbetslöshet.
4. Marknadsekonomin grundas på samtycke
Samtycke är den centrala principen för marknadsekonomi. Alla överlåtelser av egendom kräver ägarens samtycke. Det är därför som på båda tjänar på ett byte, för att de har gått med på det för att de vill det.
Här skiljer sig marknadsekonomin från den statligt styrda ekonomin, som genom skatten stjäl människors resurser och spenderar dem på saker de inte begär.
5. Bostadsbristen är orsakad av regleringar
Den förre bostadsministern Mehmet Kaplan sade en gång att marknaden inte ensam kan lösa bostadsbristen – staten måste hjälpa till. Kort därefter tvingades han avgå av en helt annan anledning, men detta uttalande är så felaktigt och verklighetsfrånvänt att det borde ha varit grunden för hans avgång. Marknaden tillhandahåller utan problem miljontals olika varor, vissa mer efterfrågade och vissa mindre efterfrågade, vissa helt nödvändiga för livets uppehälle och vissa mindre nödvändiga. Givetvis skulle den kunna förse konsumenterna med hyreslägenheter på samma sätt som den förser dem med alla andra varor, genom konkurrens, prissignaler och vinster. Om konsumenterna vill ha hyreslägenheter skulle de i en marknadsekonomi givetvis få sådana.
Att det inte händer beror på att vi har massvis av regleringar. Naturreservat krymper ytorna som får bebyggas, tvånget att bygga handikappanpassat höjer produktionskostnaderna och hyresregleringen sänker utbudet av hyreslägenheter.
Hyresrättsmarknaden är så förlamad av regleringar att den inte ens gör sig förtjänt av att få kallas för en marknad. Statens regleringar förbjuder entreprenörerna från att anpassa utbudet till konsumenternas efterfrågan. Den svenska bostadskön har sin motsvarighet i ryssarnas brödköer, östtyskarnas trabantköer och venezolanernas toalettpappersköer – varor som alla stått under priskontroller. Det är alltså inte marknaden som bär ansvaret för bostadsbristen, utan istället de människor som lägger hinder i dess väg.
På det stora hela påminner vänsterns bild av marknadsekonomin till viss del om hur planekonomin fungerar. De tror att marknadsekonomin styrs ovanifrån, precis som planekonomin, med skillnaden att på marknaden är det de rika som bestämmer och inte partikamraterna. Så är det inte. Marknadsekonomin styrs underifrån, av de många människorna.