Hur staten bevarar sig själv
När en stat väl är grundad måste den härskande gruppen, eller “härskarkastet”, också lyckas behålla makten.[^1] Även om tvång är statens modus operandi är dess grundläggande och långsiktiga utmaning av ideologisk natur. Om den inte ska bli kortvarig måste varje regering, inte bara den “demokratiska”, stödjas av en majoritet av undersåtarna. Det ska sägas att detta stöd inte behöver vara av en aktiv och entusiastisk karaktär, utan mycket väl kan vara en passiv uppgivelse så som inför en oundviklig naturlag. Men det måste vara ett stöd i form av någon slags acceptans, för annars skulle härskarna, som är i minoritet, snart hamna i underläge gentemot majoritetens aktiva motstånd. Eftersom utsugningen måste ta av produktionsöverskottet är det av nödvändighet sant att den klass som utgör staten – heltidsbyråkratin (och adeln) – måste vara en ganska liten minoritet i landet, även om de naturligtvis kan köpa sig allierade bland viktiga grupper i befolkningen. Härskarnas viktigaste uppgift är därför alltid att vinna det aktiva eller passiva stödet från majoriteten av medborgarna.1, 2
Ett sätt att erhålla stöd är naturligtvis att skapa ekonomiska särintressen. Kungen kan således inte regera ensam, utan måste ha en ansenlig skara följare som njuter fördelarna av att utgöra själva förutsättningen för regeringen, till exempel statsapparatens medlemmar, det vill säga heltidsbyråkraterna och den etablerade adeln.3 Men detta säkrar ändå bara en minoritet av entusiastiska anhängare, och inte ens det nödvändiga stödköpandet med subventioner och privilegier räcker för att få majoritetens samtycke. För denna nödvändiga acceptans måste majoriteten övertygas ideologiskt om att deras stat är god och vis, eller åtminstone oundviklig, och definitivt bättre än tänkbara alternativ. Den socialt oundgängliga uppgiften att förmedla denna ideologi till befolkningen tillfaller de “intellektuella”, ty massorna varken skapar sina egna idéer eller begrundar dem självständigt, utan följer endast passivt de idéer som anammas och sprids av det intellektuella skrået. Det är således de intellektuella som formar samhällsopinionen. Den uråldriga alliansen mellan staten och de intellektuella har sin grund i just det faktum att staten så desperat behöver detta formande av opinionen för att överleva.
Det är lätt att förstå varför staten behöver de intellektuella, men inte fullt så uppenbart varför de intellektuella behöver staten. Enkelt uttryckt kan vi konstatera att de intellektuellas uppehälle inte är helt tryggat på en fri marknad, eftersom de på denna måste förlita sig på allmänhetens värderingar och val, och massorna – i allmänhet – utmärks just av sitt ringa intresse för intellektuella spörsmål. Staten, å andra sidan, är villig att erbjuda de intellektuella en säker och permanent logi i statsapparaten, och därmed en säker inkomst och ett gott anseende. De intellektuella kommer att belönas rikligt för den viktiga uppgift de utför åt statens härskare, vilka de nu ansluter sig till.4
Alliansen mellan staten och de intellektuella symboliseras av den starka önskan professorerna verksamma vid Berlins universitet under 1800-talet, hade att utgöra “Huset Hohenzollerns intellektuella livvakt”. I vår tid kan vi hänvisa till den avslöjande kommentaren en marxistisk forskare fällde angående professor Wittfogels viktiga studie om forntida orientalisk despotism: “Civilisationen som professor Wittfogel så bittert angriper var en där poeter och lärda kunde bli statstjänstemän.”5 Bland ytterligare oräkneliga exempel finns den senaste utvecklingen inom “strategivetenskapen”, som bistår statens mest våldsamma gren: militären.6 Vidare har vi den ärevördiga hovhistorikern, som outtröttligt hänger sig åt att producera härskarnas syn på deras egna och föregångarnas gärningar.7
Staten och dess intellektuella har använt en rad olika argument för att övertyga undersåtarna om att staten förtjänar deras stöd. De huvudsakliga argumenten kan i princip sammanfattas så här: (a) härskarna är enastående och kloka (de “styr med gudomlig rätt”, de är “de främsta av människor” och “de vetenskapliga experterna”), de är mycket bättre och klokare än de godhjärtade men enkla undersåtarna, samt att (b) ett omfattande statligt styre är oundvikligt, absolut nödvändigt och överlägset den obeskrivliga ondska som skulle släppas lös i dess frånvaro. Alliansen mellan staten och kyrkan var en av de äldsta och mest framgångsrika av dessa ideologiska anordningar. Härskaren var antingen utsedd av Gud eller, som med Orientens absoluta despoter, Gud själv. Allt motstånd mot hans styre var således hädiskt. Statens prästerskap tog sig an det grundläggande intellektuella uppdraget att vinna härskarna allmänt stöd och till och med folkets dyrkan.8
Det visade sig också tjänligt att ingjuta skräck för alternativa styrelseskick eller själva frånvaron av statsstyre. De nuvarande härskarna, sades det, förser medborgarna med livsviktiga tjänster för vilka de borde vara högst tacksamma, såsom skydd mot allehanda brottslingar och plundrare. Staten har nämligen alltid, för att värna sitt eget monopol på utsugning, begränsat privat och osystematisk kriminalitet till ett minimum. Den har avundsjukt sett om sitt eget hus. Under de senaste seklerna har staten särskilt framgångsrikt ingjutit rädsla för andra staters härskare. Eftersom världens landområden har delats upp mellan olika stater, har en av statens grundläggande doktriner varit att identifiera sig själv med det landområde den härskade över. Eftersom de flesta älskar sin hemtrakt blev sammankopplingen av det landområdet och folket som levde där med staten ett sätt att få naturlig patriotism att verka till statens fördel. Om “Bondestan” attackerades av “Ruritanien” var statens och dess intellektuellas första uppgift att övertyga Bondestans folk om att det egentligen var de som blev attackerade och inte den styrande klassen. På detta sätt blev vad som egentligen var ett krig mellan härskare ett krig mellan folk. På båda sidor ryckte folken ut till sina härskares försvar i den felaktiga tron att härskarna försvarade dem. I västvärlden är det endast under de senaste seklerna som “nationalismen” har fungerat på detta sätt. Tiden då massorna betraktade krig som irrelevanta strider mellan diverse aristokrater är inte avlägsen.
Staten har använt många, raffinerade ideologiska vapen. Tradition har varit ett utmärkt tillhygge. Ju längre en viss stats styre lyckats bevara sig självt, desto kraftfullare har detta vapen blivit, för ett långt styre placerar X-dynastin eller Y-staten på en grund av traditionsrika sekler.9 Vördnad av ens förfäder blir ett inte särskilt subtilt sätt att hylla forna härskare. Det största hotet mot staten är oberoende, intellektuell kritik, och denna kvävs mest effektivt av anklagelser om att fritänkaren som sår tvivel vanhelgar förfädernas klokhet. Ett annat kraftfullt ideologiskt tillvägagångssätt är att förminska betydelsen av individen och istället betona vikten av kollektivet i samhället. Eftersom allt styre måste accepteras av en majoritet kan ideologiska hot mot styret endast härröra från ett fåtal självständigt tänkande individer. Den nya idén, i synnerhet den nya kritiska idén, måste av nödvändighet börja som en liten minoritetsåsikt, och därför måste staten angripa idén i ett tidigt skede genom att håna varje nytt perspektiv som strider mot massans åsikter. “Lyssna endast på dina kamrater” eller “anpassa dig till samhället” blir således ideologiska vapen för att hejda individuella avvikelser.10 Sådana uppmaningar gör att allmänheten aldrig blir medveten om att kejsaren är naken.11 Det är också viktigt för staten att få dess styre att verka ofrånkomligt, för även om regimen är illa omtyckt kommer den då att bemötas med passiv uppgivelse, såsom i den välkända sammankopplingen av “döden och skatten”. För att åstadkomma detta kan historiografisk determinism uppmuntras gentemot idéer om individens fria vilja: X-dynastin styr oss för att historiens obevekliga lagar (eller Guds vilja, eller det absoluta, eller de materiella produktivkrafterna) har påbjudit det; några ynkliga individer kan inte ändra på detta. Staten vill också att dess undersåtar ska förhålla sig skeptiska gentemot “konspirationsteorier” om historiska skeenden. Sökandet efter “konspirationer” innebär nämligen ett sökande efter motiv och ett utkrävande av ansvar för tidigare illgärningar. Men om företeelser som korruption, statlig tyranni och aggressionskrig är orsakade av någonting utan koppling till staten – såsom mystiska och svårbegripliga “sociala krafter” eller det faktum att världen inte är perfekt, eller om alla på något sätt är ansvariga (“vi är alla mördare” lyder en paroll) – har folket inget skäl att uppröras eller reagera på sådana illgärningar. Dessutom gör angrepp på “konspirationsteorier” folket mer benäget att tro på staten när den om och om igen motiverar sina despotiska gärningar med hänsyn till “det allmännas bästa”. En “konspirationsteori” kan försvaga systemet genom att så tvivel kring statens ideologiska propaganda.
Undersåtarna kan även kuvas genom spel på deras samvete. Varje ökning av det privata välmåendet kan attackeras som “samvetslös girighet”, “materialism” eller “överdrivet välstånd”, vinster kan brännmärkas som “exploatering” eller “ocker” och handel som gynnar båda parter kan fördömas som “egoism”. Allt detta leder alltid på något sätt fram till slutsatsen att resurser bör tas från den privata sektorn och ges till den offentliga. Den skuldkänsla som staten framkallar hos folket gör dem benägna att dra just denna slutsats. Medan individer ofta förfaller i “självisk girighet” visar härskarnas oförmåga till ömsesidig handel nämligen på deras hängivelse till de högre och ädlare ändamålen – parasitisk plundring är tydligen moraliskt och estetiskt överlägset fredligt och produktivt arbete.
I vår sekulära tid har statens gudomliga rätt ersatts av en ny Gud, Vetenskapen. Statligt styre påstås nu vara ultravetenskapligt, eftersom det är planering av experter. Men även om “förnuft” hänvisas till oftare, är det som avses inte individens sanna förnuft och fria vilja, utan istället fortfarande något som är kollektivt och deterministiskt, som inbegriper holistiska aggregat och härskarnas våldsamma manipulation av deras undersåtar.
Det ökade bruket av vetenskaplig jargong har låtit statens intellektuella hitta på ursäkter för staten, som i enklare tider endast hade ådragit sig vanligt folks löje. En rånare som rättfärdigade sin stöld med att han egentligen hjälpte sina offer, eftersom hans utgifter skapade tillväxt i detaljhandeln, skulle inte ha lurat någon. När en sådan teori emellertid presenteras med keynesianska ekvationer och respektingivande hänvisningar till “multiplikatoreffekten” blir den tyvärr mer övertygande. På detta sätt fortskrider attacken på det sunda förnuftet, av varje tidsålder på sitt eget sätt.
Således, eftersom ideologiskt stöd är avgörande för staten, måste den ständigt försöka övertyga folket om sin “legitimitet” för att särskilja dess verksamhet från vanliga banditers. Att staten så outtröttligt angriper det sunda förnuftet är ingen tillfällighet, som Mencken så tydligt förklarade:
Oaktat alla hennes brister är den vanliga människan ändå medveten om att staten är någonting bortom både henne och de flesta av hennes medmänniskor; det är en separat, oberoende och fientlig makt, bara delvis under hennes kontroll, som kan göra henne mycket illa. Är det inte intressant att stöld från staten överallt anses vara ett mindre allvarligt brott än stöld från en individ eller till och med företag? . . . Jag tror att skälet till det är en djupgående uppfattning om den grundläggande motsättningen mellan staten och folket den härskar över. Staten anses inte vara en sammanslutning av medborgare, utan en separat och självständig organisation som huvudsakligen hänger sig åt att utnyttja befolkningen till förmån för sina egna medlemmar. . . . När en privatperson blir rånad berövas en hedervärd man frukten av sin företagsamhet och sparsamhet, men när staten blir rånad får endast några skurkar och dagdrivare mindre pengar att roa sig med. Ingen tror att de förtjänat dessa pengar, vilket är en tanke som de flesta vettiga människor enbart finner skrattretande.12
^ [^1]: Om den avgörande skillnaden mellan “kast”, en grupp med privilegier eller uppgifter givna av staten, och det Marxistiska begreppet “samhällsklass”, läs Ludwig von Mises, Theory and History (New Haven, Conn.: Yale University Press, 1957), s. 112ff.
Sådan acceptans betyder givetvis inte att staten blivit “frivillig”, för även om majoriteten aktivt och entusiastiskt stödjer regimen är detta stöd inte enhälligt.↩︎
Att varje regering, oavsett hur “diktatorisk” den är, måste erhålla ett sådant stöd har visats av skarpsinniga politiska teoretiker som Étienne de la Boétie, David Hume och Ludwig von Mises. Läs David Hume, “Of the First Principles of Government,” i Essays, Litterary, Moral and Political (London: Ward, Locke, och Tylor, inget datum), s. 23; Ètienne de la Boétie, Discours de la servitude volontaire ou le Contr'un (New York: Columbia University Press, 1942), s. 8f; Ludwig von Mises, Human Action (Auburn, Ala.: Mises Institute, 1998), s. 188ff. För mer om la Boéties bidrag till analysen av staten, se Oscar Jaszi och John D. Lewis, Against the Tyrant (Glencoe, Ill.: The Free Press, 1957), s. 55ff.↩︎
La Boétie, Discours de la servitude volontaire ou le Contr'un, s. 43f:
↩︎Närhelst en härskare antar rollen som diktator… samlas alla de som är korrumperade av brinnande ambition eller stor girighet vid honom. De skänker honom sitt stöd med avsikt att få en chans att ta del av bytet och anta rollen som småtjuv under den stora tyrannen.
Detta innebär inte sannerligen inte att alla intellektuella allierar sig med staten. Om alliansen mellan de intellektuella och staten, se Bertrand de Jouvenel, “The Attitude of the Intellectuals to the Market Society”, The Owl (Januari, 1951): s. 19-27; idem, “The Treatment of Capitalism by Continental Intellectuals,” i F.A. Hayek, red., Capitalism and the Historians (Chicago: University of Chicago Press, 1954), s. 93-123; återutgiven i George B. de Huszar, The Intellectuals (Glencoe, Ill.: The Free Press, 1960), s. 385-99; och Schumpeter, Imperialism and Social Classes (New York: Meridian Books, 1975), s. 143-55.↩︎
Joseph Needham, “Review of Karl A. Wittfogel, Oriental Despotism,” Science and Society (1958):s. 65. Needham skriver också att “de framgångsrika [kinesiska] kejsarna tjänades alltid av djupt humana och opartiska lärda,” s. 61. Wittfogel fäster vår uppmärksamhet vid den konfucianska läran enligt vilken den härskande klassens ära kommer från de gentlemanna-statstjänstemän som var lärda byråkrater, vilka var ämnade att vara professionella härskare över massorna. Karl A. Wittfogel, Oriental Despotism (New Haven, Conn.: Yale University Press, 1957), s. 320-21, passim. För en syn annorlunda än Needhams, se John Lukacs, “Intellectual Class or Intellectual Profession?” i de Huszar, The Intellectuals, s. 521-22↩︎
Jeanne Ribs, “The War Plotters,” Liberation (Augusti, 1961): s. 13, “strateger hävdar bestämt att deras profession är värdig ‘statusen av att vara den akademiska motsvarigheten till militären.’” Se även Marcus Raskin, “The Megadeath Intellectuals,” New York Review of Books (14 November, 1963): s. 6f.↩︎
I sitt ordförandetal argumenterade historikern Conyers Read för att historiska fakta skulle frånses för att värna “demokratin” och rikets säkerhet. Read hävdade att “total krigsföring, varm eller kall, inkallar varje medborgare och av honom att han drar sitt strå till stacken. Historikern är inte mindre inkallad än fysikern.” Read, “The Social Responsibilities of the Historian,” American Historical Review (1951): s. 283ff. För kritik av Read och andra aspekter av hovhistorik, se Howard K. Beale, “The Professional Historian: His Theory and Practice,” The Pacific Historical Revew (Augusti, 1953): s. 227-55. Se även Herbert Butterfield, “Official History: Its Pitfalls and Criteria,” History and Human Relations (New York: Macmillan, 1952), s. 182-224; och Harry Elmer Barnes, The Court Historians Versus Revisionism (inget datum), s. 2ff.↩︎
Se Wittfogel, Oriental Despotism, s. 87-100. För en kontrasterande syn på religion i relation till staten i gamla Kina och Japan, se Norman Jacobs, The Origin of Modern Capitalism and Eastern Asia (Hong Kong University Press, 1958), s. 161-94.↩︎
De Jouvenel, On Power, s. 22:
Människor lyder för att det blivit en vana för arten… För oss är makt ett naturfenomen. Ända sedan den mänskliga historien först nedtecknades har makt avgjort människors öden… auktoriteterna som styrde [samhällen] under forna tider försvann inte utan att först ha efterlämnat deras efterföljare privilegier och präntat in kumulativa avtryck i medborgarnas sinnen. Den följd av regeringar som under århundrandens lopp styr samma samhälle kan ses som en enda underliggande regering som kontinuerligt tar sig olika former.↩︎
Om sådana användningar av kinesisk religion, se Norman Jacobs, passim.↩︎
H.L. Mencken, A Mencken Chrestomathy (New York: Knopf, 1949), s. 145:
Allt [staten] kan se i en ny idé är en potentiell katalysator för förändring, och således en attack på dess privilegier. Alla stater fruktar den man som kan tänka själv, utan hänsyn till rådande vidskepelser och tabun. Nästan oundvikligt kommer han att inse att den stat han lever under är oärlig, sinnessjuk och oacceptabel. Om han är idealistiskt lagd kommer han att försöka förändra den. Även om han personligen inte är särskilt idealistisk kommer han att kunna sprida sitt missnöjde till de som är det.↩︎
Ibid., s. 146f.↩︎