Friheten och det mänskliga mötet
Vi säger gärna att vi lever i en globaliserad värld. Förvisso är det sant i bemärkelsen att produktion, tack vare den avancerade arbetsdelningen och teknikutvecklingen, blivit alltmer utspridd. Avstånd betyder inte längre så mycket när man med en knapptryckning kan få direkt kontakt med människor i jordens alla hörn och handel och transporter binder samman allt det vi gör till världsomspännande produktionsprocesser.
Globalisering eller frihandel
Men globaliseringen betyder förstås mer. Ofta om inte alltid sker den internationella handeln i skuggan av politiskt frammanglade mångtusensidiga handelsavtal, som reglerar allt i minsta detalj. Den så kallat fria handeln sker inom mycket strikta ramar. Den är både rejält kringskuren och illa behandlad.
De öppningar som skett genom dessa avtal har emellertid bidragit till vårt lokala liksom det globala välståndet. För även om den är reglerad, skattetyngd och illa tilltufsad så sker handel mellan människor för att bägge parter förväntar sig att tjäna på det. Ju friare de är desto fler möjligheter har de att handla med varandra. Så i en bättre värld, utan handelsavtalens och politikens regler, hade det funnits både fler och bättre möjligheter för handel och möjlighet för fler att bli involverade i värde- och välståndsskapandet.
Med detta i åtanke är det frustrerande att de missförhållanden som finns används som argument mot handeln och utbytet snarare än mot den politiska kontrollen. Det är likaså frustrerande att globaliseringen ges skulden för de problem som fortfarande finns kvar trots att mer globalisering och mer fritt utbyte av idéer, varor och tjänster hade gett oss bättre, billigare och snabbare lösningar på just dem.
Respekt för människor
Detsamma gäller förstås resor och det personliga mötet. Jag minns att jag för länge sedan, i Carl Watners nyhetsbrev The Voluntaryist, läste en gripande berättelse av en tidigare globetrotter. Brevet var skrivet strax efter första världskriget av en person, som jag tror var från Indien, som tog livet av sig i frustration. Han hade nämligen under många år före kriget rest över hela världen, träffat och umgåtts med människor, skaffat sig kortare jobb på plats för att tjäna sitt uppehälle. Hans liv bestod av att resa, möta människor och se världen.
Med första världskriget tog detta abrupt slut. Givetvis går det inte att resa fritt under ett krig. Men med kriget kom också krav på dokument och kontroll. Dessa försvann inte när kriget upphörde, utan fanns i stor utsträckning kvar. Personen som skrev brevet talade om hur människor inte längre är människor utan behandlas som kreatur: de slussas i långa rader genom smala stråk där deras papper noggrant kontrolleras. Och när som helst kan något papper anses vara i oordning, vilket blir slutet på deras resa och de tvingas vända om – eller hamnar t o m i fängelse.
Detta kunde inte brevskrivaren leva med. Han var van vid att bemötas med respekt och som likvärdig, inte att ses som ett kreatur med stamtavla som ska kontrolleras. Så enorm var skillnaden för denne globetrotter att han i desperation valde att ta sitt liv.
Kontroll och kreatur
Det kan låta överdrivet att ta sitt liv för att man tvingas bära pass när man reser internationellt. Men det är för att vi är vana vid att synas i sömmarna och att inte ses som mer än bärare av statlig dokumentation. Hur ofta känner vi oss varmt välkomna när vi går igenom passkontrollen på väg in i ett land? Bemötandet är knappast i förhoppning om möjligheter att lära av eller handla med oss styr, utan bottnar i misstänksamhet och varje människa som förmodat hotet.
Passet skapar genom sina stämplar och statens garantier, för att inte tala om all den data som staterna delar om oss sinsemellan, en illusion om kontroll, säkerhet och att man vet vem personen är. Så är förstås inte fallet. Vi är mycket mer än den data som staten samlat om oss. Passet säger inte mycket om vilka vi är. För vi är människor och inte kreatur.
Det är svårt att släppa taget om man väl tror sig ha kontrollen. För precis som skeptiker till marknadsekonomi tycker att frånvaron av central styrning och planering är ett problem, ser frihetsskeptiker ett problem med att låta människor fritt färdas, bo, arbeta och interagera med andra människor.
“Vi kan inte veta vad det är för folk som kommer hit”, säger man. Men vad vet vi egentligen om de som kommer till vår del av världen med någon stats papper i handen? “De tar våra jobb och kvinnor”, säger man också. Men varför skulle det vara ett problem att människor får och skapar sig fler möjligheter till produktiva utbyten och relationer? Ju fler människor desto större möjligheter för oss alla.
Samma gamla visa
Det är samma skeptiska och rädda röster som höjs idag, men anledningen är en annan. Istället för ekonomi eller kultur handlar det om sjukdomar. Kanske måste vi stoppa alla på gränsen, utsätta dem för prover för att garantera att de inte bär på smitta. (Eller räcker det kanske med stickprov som för importen av köttstycken?)
Egentligen handlar det om sjukdom lika lite som det handlar om kultur eller religion eller ekonomi. De är svepskäl för att få till stånd mer kontroll, vilket förstås leder till mer makt för politiken att sålla agnarna från vetet. Men med ökad makt kommer sällan säkerhet, som historien oss lär. Snarare är det tvärtom: det enda vi kan vara säkra på är att människovärdet får sig ytterligare en törn, att olikheter framhävs och blir anledning till konflikt, att makten skor sig själv genom att spela ut “oss” mot “dom”.
Det är dags att tänka om och göra upp med vår rädsla för det främmande tillika det fria och ostöpta. Bara för att det inte finns någon som planerar, styr upp och kontrollerar betyder det inte att vi befinner oss i ett regellöst kaos. Snarare tvärtom: ordning är resultatet av att vi möts på lika villkor och att vi får göra våra egna val.
Handel mellan människor bör inte kontrolleras, för utbytet skapar mest välstånd om det sker utan tvång och kontroller. Likaså både kan och bör människor själva få bedöma värdet av att möta varandra utan att begränsas eller hindras, kontrolleras eller katalogiseras. Det gäller såväl på hemmaplan som globalt.