Vad staten är
Människan föds bar; hon måste använda sitt förstånd för att lära sig hur hon ska omvandla (exempelvis genom att investera i “kapital”) de resurser som naturen skänkt henne till former och platser där resurserna kan användas för att tillgodose hennes önskemål och höja hennes levnadsstandard. Hon kan endast göra detta genom att använda sin tankeförmåga och sin energi för att omvandla resurser (“produktion”) och byta produkterna av denna process mot produkter som andra människor skapat.
Människan har upptäckt att frivillig och ömsesidig byteshandel höjer produktiviteten och därmed har potentialen att drastiskt förbättra levnadsstandarden för alla som valt att delta i denna process. Människans enda “naturliga” sätt att överleva och ansamla välstånd är därför att använda sin tankeförmåga och energi för att arbeta och producera. Först finner hon naturliga resurser som hon sedan omvandlar (genom att, som Locke uttrycker det, “blanda sitt arbete” med dem) för att på så sätt göra dem till sin enskilda egendom. Hon byter sedan denna egendom mot andra människors egendom, som de producerat på ett liknande sätt. Det sociala tillvägagångssättet, som formats i enlighet med den mänskliga naturen, går därför genom “äganderätt” och den “fria marknaden” för överlämnandet och utbytet av sådana rättigheter. Genom detta tillvägagångssätt har människan lärt sig att undvika “djungelns lag”, där strider om knappa resurser innebär att A endast kan tillägna sig dessa resurser på B:s bekostnad, och istället flerdubbla dessa resurser genom fredlig och harmonisk produktion och handel.
Den store, tyske sociologen Franz Oppenheimer förklarade att det finns två ömsesidigt uteslutande sätt att få välstånd. Dels kan man producera och handla i enlighet med vår beskrivning ovan, vilket han kallade det “ekonomiska medlet”. Eller så kan man beslagta andra människors varor och tjänster med tvång och våld, vilket är lättare eftersom det inte kräver någon produktivitet. Detta är ensidig konfiskering och stöld av andras egendom. Oppenheimer kallade detta sätt att erhålla välstånd för det “politiska medlet”. Det bör stå klart att den fredliga konkretiseringen av rationalitet och mänsklig energi är människans “naturliga” tillvägagångssätt, hennes sätt att överleva och blomstra på denna jord. Det bör stå lika klart att medlen grundade på tvång och exploatering står i direkt motsats till naturrätten, och att de är parasitiska eftersom de tar ifrån produktionen istället för att bidra till den. De “politiska medlen” överför produktionen till en parasitisk och destruktiv individ eller grupp, vilket inte bara minskar de produktivas skara, utan även undergräver de skäl producenterna har att producera mer än de behöver för egen del. I det långa loppet utplånar rånaren sin egen försörjning genom att erodera eller helt förstöra själva källan till densamma. Dessutom, som om detta inte vore nog, går utsugarens beteende även i det korta loppet stick i stäv med hennes sanna natur som människa.
Nu kan vi ge ett mer uttömmande svar på frågan: vad är staten? Staten är, för att citera Oppenheimer, “organiserandet av de politiska medlen”, den är systematiseringen av utsugningsprocessen inom ett givet territorium.1 Kriminalitet är nämligen i bästa fall sporadiskt och osäkert. Denna parasitism är obeständig, när som helst kan parasitens livsnerv (grundad på tvång) kapas av offer som gör motstånd. Staten står för ett lagligt, ordningsamt och systematiskt sätt att plundra privat egendom. Den tryggar det parasitiska kastets livsnerv.2 Eftersom plundring alltid måste föregås av produktion måste staten alltid uppkomma ur marknaden. Staten har aldrig skapats genom ett ‘socialt avtal’, utan har alltid fötts ur erövring och exploatering. Det som vanligtvis hände var att en erövrande stam slutade att plundra och mörda en besegrad stam, eftersom de insåg att de kunde förlänga plundringen, göra den mer tillförlitlig och tillvaron mer njutbar, om den besegrade stammen tilläts leva och producera medan erövrarna slog sig ner bland dem som härskare och utkrävde en stadig inkomst av årlig tribut.3 En möjlig födelse av staten kan beskrivas på följande sätt: Bland dalarna i södra “Bondestan” lyckas en grupp banditer tillskansa sig fysisk kontroll över området, varpå bandithövdingen utropar sig till “Kung över den suveräna och oberoende staten Sydbondestan”. Om han och hans män är kraftfulla nog att upprätthålla denna ordning under en tid har, hör och häpna, en ny stat anslutit sig till vår “familj av länder” och de forna bandithövdingarna är numera rikets lagenliga nobless.
Franz Oppenheimer, The State (New York: Vanguard Press, 1926) s. 24ff:
Människan har två fundamentalt motsatta sätt att skaffa det levebröd hon behöver för att kunna tillfredsställa sina önskemål. Hon kan antingen arbeta eller plundra; antingen leva på sitt eget arbete eller på det våldsamma tilltvingandet av andras. . . Jag föreslår att vi i den kommande diskussionen kallar eget arbete och det motsvarande utbytet av det egna arbetet mot andras arbete för “de ekonomiska medlen” att tillfredsställa behov, medan beslagtagandet av andras arbete kallas för “de politiska medlen”. . . . Staten är en organisering av de politiska medlen. Ingen stat har sålunda uppstått innan de ekonomiska medlen har skapat ett visst antal föremål ämnade för behovstillfredsställelse, som sedan kan beslagtas via krigsliknande rån.↩︎
Albert Jay Nock beskrev målande att
…staten gör anspråk och uppehåller ett monopol på kriminalitet. . . . Den förbjuder privata mord, men mördar själv i stor skala. Den bestraffar privat stöld, men lägger själv utan skrupler händerna på allt den vill ha, oavsett om det är något som tillhör en medborgare eller en utlänning. Nock, On Doing the Right Thing, and Other Essays. (New York: Harper and Bros., 1929), s. 143; citerad i Jack Schwartzman, “Albert Jay Nock – A Superfluous Man,” Faith and Freedom (December, 1953): 11.↩︎
Oppenheimer, The State, s. 15:
Vad är då staten som ett sociologiskt koncept? Staten, i sin tidigaste begynnelse . . . är en social institution, påtvingad en besegrad grupp människor av den segrande gruppen, endast för att avgöra formerna för den segrande gruppens dominans över den besegrade gruppen och för att skydda gruppen från en inhemsk revolt eller ett utländskt angrepp. Teleologiskt har denna dominans inget annat syfte än segrarnas ekonomiska exploatering av de kuvade.↩︎