Problemet med den intellektuelle samhällsförbättraren
Vad är ödmjukhet egentligen? Är det att envisas med att man inte vet någonting alls? Är det att vägra skrida till handling? Är det att underkasta sig auktoritet? Är det att vara mesig?
Nej.
Det är att vara handlingskraftig men samtidigt beredd att axla den vinst eller den förlust som ens handlingar, eller brist på handlingar, resulterar i. Det är att vara noggrann men inte fanatisk när man väljer sina auktoriteter, att lära från sina misslyckanden och att lägga sitt ego åt sidan. Kort sagt är det att acceptera konsekvenser och att inte skylla ifrån sig. En ödmjuk människas nollhypotes är: “det var antagligen mitt fel; vad kan jag lära av detta?”
Skattefinansierade intellektuella samhällsförbättrare såsom politiker och myndighetstjänstemän talar ofta om konsekvenser. De tar gärna betalt, till exempel, för att framställa konsekvensanalyser. Det är en slags dokumentation som syftar till att bevisa att de faktiskt tänkt igenom vad de redan har bestämt sig för att göra, innan de gör det. Andra populära fraser som denna samhällsklass på fullt allvar hulkar ur sig är “riskanalys”, “överblick”, “insyn”, “tillsyn”, “verksamhetsmodell”, “utredning”, “styrmodeller”, “belysa” och min personliga favorit: “att skapa en samlad bild”.
Har du någonsin spelat rollspel? Om det görs väl är det både dramatiskt och engagerande, men resulterar som tur är inte i att verkliga människor råkar illa ut. Föreställ dig nu att avatarerna och fantasikaraktärerna i rollspelet faktiskt får lida såväl goda som dåliga konsekvenser på grund av dina handlingar. Detta är den intellektuelle samhällsförbättrarens jobb; rollspel med någon annans verkliga konsekvenser.
De saker som gör att vårt samhälle fungerar (i den mån det gör det) är institutioner som växt fram över tid, utan någon särskild chef. Dessa saker har framträtt i ett distribuerat samspel med verkligheten, där verkliga människor har riskerat sitt eget skinn. Detta system fortsätter att vara i ständig förändring ‒ det måste det vara, eftersom det som fungerade igår kanske inte fungerar idag. Det måste också innehålla konservativa krafter – eftersom de allra flesta saker som inte fungerade igår, inte heller kommer att fungera idag.
Ingen kan sitta på den fullständiga kunskapen om hur vi borde organisera oss. Varje människas roll i samhället är djup och föränderlig. Det enda sätt som ett komplext system kan fungera på är genom att vi anammar att kunskap är vida spridd. De som agerar utifrån sin del av vår gemensamma kunskap måste uppleva verkliga vinster och förluster för att kunna modifiera sitt beteende i detta fascinerande samspel.
Detta är svårt för den intellektuelle samhällsförbättraren att förstå. Det beror inte på att han är en alldeles särskilt dålig människa ‒ han är bara isolerad från konsekvenserna av sitt eget beteende. Samhället som han har växt upp i har lärt honom att de som är duktiga på att klara prov, få höga betyg, och förstår att klättra i politiska och byråkratiska hierarkier är de som är bäst lämpade att styra. Han har fått lära sig att världen är full av fel som tidigare generationers samhällsförbättrare inte har hunnit fixa ännu, och att han är en del av de utvalda. Vilka skulle kunna vara bättre lämpade än de som är smartast?
Denne person föreställer sig att samhällets struktur är avsiktligt konstruerad. Beväpnad med senaste tekniken, de moderna insikterna och den senaste konsekvensanalyserade organisationsmodellen kan han ta vid! Detta är fåfänga. Ödmjukhetens motpol.
Civilsamhällets struktur är resultatet av historiskt mänskligt handlande, men inte någon övergripande design. Våra förfäder har tillsammans snubblat fram emot en oviss framtid och försökt att inte gå under på kuppen. Den samlade kunskapen i samhället är enorm, men den är distribuerad och föränderlig och omförhandlas ständigt genom otaliga små interaktioner. Den verkliga omfattningen av det vi människor gör är ogripbar för varje enskild individ.
Varje person (eller myndighet, eller superdator) kan förstå en bråkdel av denna ordning. En rörmokare kan förstå en del, en läkare en annan, en fotbollsmamma en tredje, en annan rörmokare en fjärde. Samtliga fokuserar sin kraft på sitt kompetensområde på den plats den faktiskt befinner sig, och blir därmed snabbt medvetna om konsekvenser av sitt agerande. Det vi människor gör, i litet och i stort, gör verkligen skillnad. Människor som anammar det fulla ansvaret för sina handlingar, som utan bitterhet säger “ja” till konsekvenser och utmaningar, det är dem du vill ha vid din sida när det blåser kallt. Det är dessa människor som förbättrar samhället, oavsett vad den intellektuelle samhällsförbättraren tror sig kunna utläsa i Excel.
Problemet med den intellektuelle samhällsförbättraren är att det som gör honom framgångsrik är att vara duktig på att framstå som samhällsförbättrare. Det innebär att denne arbetar hårt för inte blir påkommen med rumpan bar när negativa konsekvenser uppenbarar sig, och för att ta på sig äran för positiva utvecklingar. Kort sagt belönas narcissistiska tendenser. Ödmjuka människor blir inte framgångsrika i denna bransch, åtminstone inte med själen intakt.
Hur mycket som förstörs av att detta högmod tillåts rota runt i civilsamhället är omöjligt att uppskatta. Vi vet bara att det är avsevärt.
De saker som gör positiv skillnad i livet och på jorden är inte saker som uppmärksammas av politiker, mediepersonligheter och myndigheter. Nej, det är alla dessa miljarder, till synes urtråkiga interaktioner som var och en av oss är en del. Varför då? Jo, de är troligast att vara ömsesidigt fördelaktiga, eftersom vi förhandlar vårt eget väl och ve med andra verkliga människor som vet var vår postlåda bor.
Det är människor som ödmjukt tar konsekvenserna av sina handlingar, och som är i kontakt med sin del av verkligheten som bygger de goda delarna av den värld vi bebor. Vanligt folk som kämpar på och som inte skyller ifrån sig alltså.
Det är de som är hjältarna.