De tre vise männen: Menger, Mises och Rothbard
Så här i jultider är det inte ovanligt att tre vise män omtalas. Men varför hålla sig till tre mytiska och icke namngivna vise män när det finns verkligt visa män att lära av? Här går vi snabbt igenom lite av det man kan lära sig av tre visa män i den österrikiska skolan: Carl Menger, Ludwig von Mises och Murray Rothbard.
Visheter från tre vise män
Den österrikiska skolan har i mångt och mycket utvecklats av en rad stora tänkare samt, i skuggan av dessa, ytterligare en skara tänkare som inte tagit lika mycket plats eller fått lika stort genomslag. Från skolans grundare Carl Menger till den andra generationens Eugen von Böhm-Bawerk och Friedrich von Wieser. Sedan vidare till Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek, Murray Rothbard, Ludwig Lachmann och Israel Kirzner.
Alla har de haft smarta och inflytelserika tankar. Vi ska här gå igenom några centrala bidrag till teorin av tre särskilt inflytelserika visa herrar: Menger, Mises och Rothbard.
Carl Menger
Menger, som grundade den österrikiska skolan med boken Grundsätze der Volkswirtschaftslehre redan 1871 var med och satte igång en revolution inom nationalekonomin. Menger var först (av tre) att notera att människor värderar varor på “marginalen”, dvs att vi inte värderar vatten som sådant utan nästa glas (eller flaska eller kubikmeter eller hur vi nu använder det). Med andra ord är det inte en paradox att vi betalar hutlösa summor för en diamant men att ett glas vatten är i det närmaste gratis. Det finns nämligen så mycket vatten att nästan ingen behöver törsta, medan det finns väldigt få diamanter. Därför kan vi tänka oss att betala flera tusen kronor för en diamant, medan vi knorrar om restaurangen tar ett par tjugor för mineralvattnet.
Även om de andra marginalteoretikerna, Leon Walras och William Stanley Jevons, hade liknande tankar var Menger unik. Inte bara skrev han och resonerade i text, utan han noterade även att allt värderas personligt. Med andra ord är värde i huvudsak subjektivt.
Det är på grundval av hur vi personligen värderar något som vi agerar. Vårt beteende – och därmed vad vi väljer att köpa och sälja samt till vilka priser – förklaras av hur vi värderar olika tänkbara situationer. Värde är helt enkelt en känsla av välbehag, att tillfredsställa behov. Men exakt hur mycket vi värderar något eller av vilken anledning är inte något som går att fastställa objektivt, mäta eller ens jämföra mellan personer.
Detta betyder dock inte att allt är hittepå. För det faktum att vi värderar något får oss att agera på olika sätt och när vi interagerar och byter grejor med varandra så framstår relativa priser. Om jag har äpplen som jag väljer att byta mot dina skolkritor så kommer vi att komma överens om ett pris som båda går med på – eller inte byta. Om vi båda går med på det betyder det att vi båda förväntar oss att få det bättre av att byta.
Samtidigt fastställer vi att det var ett värdefullt byte med, till exempel, fyra skolkritor mot ett saftigt äpple. Det är priset: ett äpple kostade fyra skolkritor och en skolkrita kostade en fjärdedels äpple. När sedan många människor byter saker med varandra och lär sig av erfarenhet samt hör av andra vilka priser de betalat, börjar “marknaden” röra sig mot enhetliga priser. För de som tar lägst betalt för en vara kommer att sälja först, medan de som tar högst betalt kanske inte får sälja alls.
Det är också så pengar uppkommer, skrev Menger i en inflytelserik artikel från 1892 med rubriken “Geld”. Människor som vill byta till sig sådant som de personligen värderar mer kommer att försöka byta till sig sådant som de värderar mest. Men vad händer om de har äpplen och vill ha skor, men han som har skor inte vill ha äpplen? Då finns det andra varor som man kan byta till sig, som sedan han med skorna kanske vill ha. Med sådana indirekta byten börjar människor försöka att byta till sig det som är mest gångbart i handel. Dessa varor blir därför ännu mer gångbara eftersom så många börjar efterfråga dem för att använda i handel. Och när tillräckligt många använder en vara som bytesmedel så blir det pengar – och värderas företrädesvis som pengar snarare än som vara i sig.
Ludwig von Mises
Mises, som är något av den österrikiska skolans främsta företrädare, utvecklade Mengers tankegångar om pengar i boken Theorie des Geldes und der Umlaufsmittel 1912. Boken är mest en kategorisering av olika typer av pengar och en diskussion om vad pengar betyder. Men den fick honom att börja tänka kring pengars roll i ekonomin, vilket fick honom att komma på att det finns ett rejält problem på marknaden: att produktion sker för andras konsumtion, samt att det ofta sker i flera led i avancerade processer. Hur kan man till exempel värdera ett ton järn?
Svaret är att järnet används till olika produkter som i sin tur är värderade. Menger hade redan i sitt storverk kommit på detta. Järnet i sig är inte värdefullt, utan det är värdefullt för att det kommer att användas till att skapa något som har direkt personligt värde för någon. Men, tyckte Mises, hur kan man veta hur man ska använda järnet långt innan det ens finns någon vara gjord av järn som konsumenter kan köpa? För konsumenter måste ju inte köpa produkter, utan kan välja precis vad de vill, när de vill, samt av vilken anledning som helst. (Detta kallade Mises för konsumentens suveränitet.)
Jo, entreprenörer gissar, så gott de kan, att det de producerar kommer att vara av värde för konsumenter och baserat på den gissningen så väljer de att köpa råvaror, betala anställda osv. Det betyder att entreprenörernas gissningar är det som bestämmer priserna på råvaror och andra produktionsfaktorer. Med andra ord är det det förväntade värdet av något – och framför allt det förväntade priset – som sätter gränsen för hur mycket en entreprenör kan tänka sig betala för en resurs.
Det betyder i sin tur att entreprenörer som tror sig producera något som konsumenter verkligen gillar (och därför vill betala dyrt för) kommer att köpa resurserna först. Alla entreprenörer är del i en ständigt pågående budgivning för resurser, som därigenom skapar priser för alla faktorer. Detta trots att konsumtionsvarorna inte producerats än. Så priser på resurser idag representerar det värde som entreprenörer som grupp tror att resurserna kommer att vara värda givet framtidens konsumenters vilja att köpa slutprodukterna.
Denna fiffiga marknadsmekanism gör att resurser som ännu inte använts till att producera varor som konsumenter kanske ännu inte känner till ändå kan användas på de mest värdefulla sätten. Så entreprenörer, som riskerar allt de äger i konkurrens med varandra, samarbetar indirekt genom att sätta priser på resurser. Men, argumenterade Mises, om det inte finns en fri marknad och heller ingen egendom – som under socialism, till exempel – så finns inte mekanismen. Och då går det inte att klura ut hur sådana resurser ska användas bäst. För under socialism, som ekonomiskt sett betyder gemensamt eller statligt ägande av alla produktionsmedel, finns ingen konkurrens och heller inte en massa olika gissningar – och absolut inte gissningar där en felgissning innebär personliga förluster. Med andra ord är socialismen blind för hur den kan producera mest värdefulla varor för konsumenter. Den är ekonomiskt irrationell.
Murray Rothbard
För Rothbard rådde det ingen tvekan om att Mises hade rätt i nästan allt (vilket Rothbard förstås hade rätt i). Däremot hade Mises talat om konsumentens suveränitet men inte producentens. Det tyckte han var lite underligt, inte minst som entreprenörer inte måste vara entreprenörer. Om konsumenter är suveräna för att de helt fritt väljer att köpa, nog är väl entreprenörer suveräna i valet att producera? Så han föredrog individens suveränitet, för att göra klart att vi alla är suveräna i våra val.
Men det gör ju också att samtliga både i rollen som producent och konsument (för producenter är ju också konsumenter, samt vice versa) gör så gott de kan enligt sina egna förutsättningar men också enligt sina egna värderingar. Med andra ord är det konstigt att utvärdera individers val utifrån någon annan måttstock. För såsom Menger argumenterat om värde är det ju personligt och inte mätbart. Så att välja att köpa eller sälja samt till vilka priser är ju baserat på ens egna värderingar av det som köps och säljs.
Resultatet blir ju då att det pris som framkommer på en marknad, oavsett om det är för konsumentvaror eller resurser, är baserat på individers egna värderingar. Då är det konstigt att hävda att ett monopol kan “utnyttja” situationen genom att höja priset över en påhittad marknadsnivå. För om det bara finns ett företag som säljer en produkt, oavsett varför det bara finns ett företag (varje innovation är ju ett monopol till en början!), så betyder det ju inte att konsumenter måste köpa produkten. Så hur kan man säga att de utnyttjas?
Nej, det kan man inte, resonerade Rothbard. Och man kan heller inte säga att en marknad med bara en säljare nödvändigtvis säljer till ett pris som är högre än det annars skulle vara. För det är inte alls säkert att kunder hellre skulle se fler säljare av just den varan – de kanske skulle få mer värde ut av att andra producenter sysslade med annat.
Med andra ord är det något galet med den monopolteori som säger att monopolisten – den ensamma säljaren – nödvändigtvis måste utnyttja kunden genom att sälja till ett högre pris än annars och, därmed, sälja en “ineffektiv” kvantitet. Mises och tidigare österrikare hade inte funderat så mycket på monopolteori, utan hade mer eller mindre accepterat standardversionen. Men Rothbard kunde inte hålla med.
Fler visheter från de vise männen
Det går förstås inte att sammanfatta allt Menger, Mises och Rothbard tänkt ut och förklarat i bara en kort artikel. Det finns massor av mer vishet i deras verk, som utan tvekan är läsvärda. Några av dem har redan nämnts, men det finns många fler. Och eftersom österrikiska ekonomer inte försöker verka smarta genom att använda avancerad matematik och konstiga termer, så går det utmärkt att läsa deras böcker. Faktum är att det är riktigt kul att plocka upp t ex Mengers storverk, som inte är så långt, och läsa det. För det är skrivet i vacker prosa – och det är relativt lätt att följa med.
Detsamma gäller Mises och Rothbard, som skrivit långt mycket mer än Menger. Allt de skrivit rekommenderas varmt.