Faktan och världen: Hans Roslings 'Factfulness'
Den här recensionen av Hans Roslings Factfulness skrevs för över två år sedan. I en värld som struntar än mer i verkligheten än då är den synnerligen relevant. Den världsbild som Rosling kämpade för – där statistik och fakta assisterade sökandet efter sanning – har nästintill försvunnit, brutalt ersatt av känslor, identitet och personliga upplevelser.
Den här texten, som Roslings bok, är tillägnad dem som fortfarande står emot denna våg av verklighetsfrånvänd kritik och hoppas att en dag komma vinnande även ur den striden. Dumhet och falskhet kan inte i längden vinna.
Många är vi som skrattat gott åt Hans Roslings många föreläsningar, uppseendeväckande presentationer, inspirerande påståenden och tydliga budskap: världen blir bättre och bättre och vi är riktigt dåliga på att förstå det. När den charmige professorn i internationell hälsa gick bort i cancer den 7 februari 2017 fylldes svensk media samtidigt av sorg för Roslings död och stolthet för det han åstadkommit: sammanställa, förmedla och konkret illustrera världens framgångar. I april 2018 kom boken Factfulness ut, avslutad och sammanställd av hans son och svärdotter. För Rosling själv symboliserar den “min sista strid i min livslånga kamp mot den förödande globala okunskapen.”
Boken är inte bara en lättläst 302-sidig sammanfattning av de många olika teman Rosling blivit känd för att förmedla i sina föreläsningar, utan en guide och vägledning till att undgå de tankefel som gett upphov till våra bristande kunskaper från första början:
Den okunskap vi fortsatte att stöta på var inte bara ett uppgraderingsproblem [...] jag insåg nämligen bedrövat att människor som älskade mina föreläsningar inte lyssnade på dem på riktigt. De kanske inspirerades för stunden, men efter föreläsningen satt de fortfarande fast i sin gamla negativa syn på världen. De nya idéerna fick inte fäste. Direkt efter ett föredrag kunde jag höra människor uttrycka åsikter om fattigdom eller demografi som stred mot de fakta de just fått se.
Den “överdramatiska världsbilden” många springer runt med om elände och fattigdom och krig och "de rika blir rikare och de fattiga fattigare" är både "stressande och vilseledande". Nyckeln är istället "själva hjärnans sätt att fungera" – vi är evolutionsmässigt programmerade att begå särskilda tankemisstag, vilket leder oss till strukturella missförstånd i vår uppfattning av världen.
De tio tipsen tar läsaren genom de välkända teman om flickors utbildning, extrem fattigdom och medellivslängd vi vant oss vid från YouTube, och illustrerar hur våra tankemönster leder oss fel. Varje kapitel avslutas med en enkel översikt och tips för att motverka dem. Hans kärlek till data och statistik kan säkert få kritiker både till höger och vänster att ilskna till – även inom och utanför den österrikiska ekonomin – men han försvarar sig väl mot sådan enfaldighet: "siffrorna kommer aldrig att berätta hela historien om vad livet på jorden handlar om", men utan data blir det svårt att "förstå verkligheten bakom siffrorna, alltså människors liv."
Mät det du bryr dig om: för hur ska vi annars kunna "påstå att vi tog problemet på allvar" och dessutom veta huruvida du gör framsteg?
För att koppla Rosling till vår komparativa fördel (nationalekonomi/filosofi) djupdyker vi endast i ett kapitel. Trots sin stundtals bristande förståelse för grundläggande ekonomi verkar Rosling ibland få till ordentliga ekonomiska resonemang. Som i kapitel 5 ("Storleksinstinkten") där han på ett klockrent och provocerande sätt får till principen om alternativkostnad. Många är de nationalekonomer som skrikit sig hesa av vrede när politiker, ledare eller studenter vägrar förstå denna faktiska och ofrånkomliga insikt om den mänskliga tillvaron: när du använder knappa resurser (tid, energi, pengar) för ett ändamål stänger du också möjligheten att använda dem för en annat.
Rosling berättar en historia från sin tid i Moçambique på 1980-talet och de prioriteringar och ransoneringar av sjukvård han tvingades till. Sjukhuset han jobbade på fick in ungefär tusen mycket sjuka barn om året, men "trots våra ansträngningar dog ungefär en av tjugo." En svensk barnläkare på besök blev "otroligt upprörd över den otillräckliga behandling som jag hade ordinerat och anklagade mig för att slarva [...]
– Du måste alltid göra allt du kan för var och en som kommer till sjukhuset, menade han.
– Nej, sa jag. Det är oetiskt att ägna hela min tid och alla mina resurser för att försöka rädda dem som kommer in. Jag kan rädda fler barn om jag förbättrar förhållandena utanför sjukhuset. Jag är ansvarig för alla dödsfall bland barn i detta distrikt, både dem jag inte ser och dem framför ögonen på mig.
Att ransonera knappa resurser, även (och kanske särskilt) när det gäller sjukvård, och använda dem där de får bäst resultat är den insikt nationalekonomer i hundratals år beskrivit som “alternativkostnad” – de alternativ du ger upp genom att agera; de möjligheter du offrar genom att göra det du hellre vill. Rosling fortsätter:
Att ägna det enskilda synliga offret alltför stor uppmärksamhet utan hänsyn till antal kan få oss att satsa alla våra resurser på en bråkdel av problemet, och därmed rädda långt färre liv. Denna princip gäller överallt där vi måste hushålla med knappa resurser. Det är svårt för människor att tala i termer av resurser när det handlar om att rädda liv [...] men så länge resurserna inte är oändliga – och det är de aldrig – är det mest medkännande man kan göra att använda sin hjärna och komma underfund med hur man gör mest gott med det man har.
Han citerar sin mentor, Ingegerd Rooth (missions-sjuksköterska i Kongo och Tanzania) om att arbeta i fattiga länder:
I den djupaste fattigdom bör du aldrig göra något perfekt. Om du gör det stjäl du resurser från någonstans där de hade kunnat användas bättre.
Utmärkt applicering av alternativkostnad! Kapitlets tips är därför att mäta allt sånt som är viktigt – och att sätta de siffrorna i perspektiv: låt aldrig siffror stå ensamma, utan ange alltid trender, relevanta andelar och jämförelser, så att du alltid kan avgöra om du spenderar resurserna på rätt saker.
Om vi ska nämna någonting negativt om Roslings succébok är det hans ironiska misstag och märkligt opassande kapitel 8. Med titeln "Ensidighetsinstinkten" försöker Rosling förmedla slutsatsen att många perspektiv behövs och att inga enkelspåriga lösningar är värda namnet. Redan där drar sig den kritiske läsaren öronen åt sig: är inte hela boken redan en hyllning till "en faktabaserad världsbild"? Är inte Roslings centrala budskap själv en enkelspårig lösning där vi måste bli bättre på att förstå grundläggande global fakta? Att relevant statistik är ett oslagbart verktyg för att nå dit?
Värre blir det såklart, när Rosling försöker porträttera misstaget genom att sätta USAs och Kubas sjukvårdssystem mot varandra. Genom att polariserande visa att varken fri marknad eller centralplanering ger bäst resultat ("utmaningen är att finna rätt balans mellan regleringar och frihet", ugh!) landar Rosling i nån mellanmjölks-svensk sörja och ovanpå alltihopa fullständigt faller i sin egen fälla från kapitel 1 ("Gapinstinkten"): förenklande generaliseringar kan ofta dölja sanningen. Bara för att USA har dubbelt så stora sjukvårdskostnader/capita än andra jämförbara västländer, betyder inte det att landets sjukvårdssystem är ineffektivt och undermåligt:
USAs sjukvårdssystem är inte en "fri marknad" där marknadskrafterna förstört allt; det är ett annorlunda sätt att statligt subventionera, reglera och ransonera en specifik marknad.
Att medellivslängden är lägre i USA än jämförbara länder är inte ett bevis för att sjukvården är undermålig eller orättvist tillgänglig för olika människor, utan en indikator för att människor lever, äter, tränar och gör saker som (negativt) påverkar deras livslängd.
I helt vanlig nationalekonomi pratar vi ofta om vissa varor som "Lyxvaror", dvs varor vars inkomstelasticitet är högre än 1; om din inkomst ökar med 10%, ökar din efterfrågan för dessa varor mer än 10%. Typexempel här är finare bilar, massage-klasser, märkesvaror – eller sjukvård! Att USA, som ett av världens rikaste länder, med sin fläskiga konsumentkultur tar sig uttryck i höga totala sjukvårdskostnader är i sammanhanget inte alls särskilt märkvärdigt. Och skulle med all sannolikhet även ske om de hade haft ett sjukvårdssystem efter svensk modell.
Sammantaget är Roslings bok en komprimerad version av hans livsverk: att sprida kunskap som finns, att rätta de strukturella missförstånd i våra ouppdaterade hjärnor som tror att världen ser ut som den gjorde när våra föräldrar gick i skolan.
Det kanske skönaste i dessa tider av postmodernistiska tolkningar, mångfald i perspektiv och pluralism av overkliga verklighetsuppfattningar är Roslings klara, faktabaserade grund: "Det här är ingenting som man kan diskutera. Jag har rätt och du har fel."
Sådana rytningar kan vi behöva mer av.