Om du röstar har du inte rätt att klaga
Varför går någon och röstar?
Frågan anmälde sig i mitt huvud samma dag som jag för första gången i mitt liv frågade mig varför jag borde rösta. Innan dess hade jag följt en inre röst, ett pockande behov att styra stegen mot vallokalen: Måsteeee. Gåååå. Röstaaaaa!!!
Idag har jag vaknat ur detta sorgliga tillstånd, och tror mig mig även ha en ledtråd till frågan om varför folk går och röstar. För visst är det ett mysterium?
Betrakta ett godtyckligt valår, när som helst och var som helst i världen: Alla 1-100 partier som tävlar om att få bestämma över våra kroppar är samma skit. Vilken stinkande hög av mjukt klet får det lov att vara? Oavsett vilken du väljer kommer resultatet bli: Hälsa på din nya chef. Samma som din gamla chef.
Det finns mycket vettigare saker att göra än att gå och lägga en lapp i en låda: Som att klippa gräset, läsa för sina barn, laga lite extra god mat, eller pilla ludd ur naveln. Det är också mer produktivt att gräva ett djupt hål i marken och fylla det igen än att gå och rösta.
De som tycker det är viktigt att jag röstar brukar framföra att jag bör försöka göra skillnad genom att rösta på det minst onda av två onda ting. Men det fungerar uppenbarligen dåligt. Staten vi har idag är ett direkt resultat av att denna strategi använts av generationer, i generationer.
Om jag skall tro det jag fick lära mig i skolan, är en annan viktig anledning till att rösta att man skall få en ledare. Då blir frågan: Vem behöver en ledare? Jag behöver inte ha någon som leder mig. Behöver du bli ledd? Eller är det så, att du skulle veta hur du skall bete dig, även utan att en församling maktrusiga politiker satt och klämde ur sig nya regleringar, ur alla kroppsöppningar, dagarna i ända?
Alltså har vi så långt resonerat oss fram till att:
Alla “alternativ” är, intill förväxling, lika dåliga.
Det minst onda av två onda ting är fortfarande ondska.
Vi är fullt kapabla att leda oss själva.
Ändå omakar sig mellan tre-åtta (beroende på var vi är i världen) av tio att delta i denna ritual. Vad är det vi missat? Mysteriet är faktiskt tätare än så. Även om dessa enkla fakta kring röstandets meningslöshet gått en helt förbi, behöver man ytterligare fantasi för att få för sig att det är vettigare att gå och rösta än att gräva en grop och fylla den igen.
Det är, rent matematiskt, mer sannolikt att man dör i en olycka på väg till vallokalen än att ens röst gör någon som helst skillnad för valutgången. Enbart i det fall att alla andra röstat så att det står och väger helt oavgjort mellan två eller flera “alternativ” kommer just din röst att spela någon roll. Detta är ett så unikt läge att det aldrig har inträffat i historien, någonstans i världen.
Dessutom. Om nu detta osannolika skulle inträffa, är det helt andra krafter som bestämmer vem som skall bestämma. I USA valfuskas det helt ohämmat, i Sverige bildar man minoritetsregeringar för att undvika att svenskar som röstar “fel” får påverka regeringsbildningen. I skrivande stund är det en regering där cirka 21% av befolkningen röstat för de ingående partierna. Detta kallas av anhängare till förfarandet med representativ demokrati för “majoritetens” beslut. Men för den med hjärnan påslagen framgår det att såväl matematiken som maktdynamiken förhindrar att en enskild röst, eller ens stora högar av röster kan påverka hur makten över våra liv kommer att placeras:
Valresultatet är helt immunt mot just ditt röstande.
Det här är inte raketforskning vilket gör det enorma valdeltagande vi ser världen över, denna trängande röstnödighet, till en gåta. När jag har en extra svår gåta brukar jag vända mig till Ludwig von Mises. Enligt honom beter sig människor rationellt. Hans definition är ungefär:
Att konstatera att någon beter sig rationellt är att konstatera att denne använder medel för att uppnå mål.
Det räcker med att den som använder medlen tror att de kan leda till målet, för att beteendet skall anses vara rationellt. Vi kan ta som exempel någon som försöker framkalla regn genom att dansa. Det är rationellt om han verkligen tror att dansen kan ha den effekten. Irrationellt eljest.
Vad skall vi då kalla det när någon röstar? Som vi redan konstaterat är det lätt att se att rösten har ungefär lika liten möjlighet att påverka valet som dansen har att påverka vädret. Om vi antar att Mises hade rätt betyder detta att röstarna inte strävar efter att påverka något i världen utanför dem, utan att de snarare försöker påverka något inuti sig själva. De försöker tillfredsställa ett psykologiskt behov. Ett behov som högst medvetet, och med stor precision, är placerat i dem. Till alla dessa stackare har jag följande att säga:
Skaka av er hjärntvätten gott folk!
Om ni fortfarande tror att ni påverkar politiker med er röst betyder det antingen att ni inte kan räkna (vilket jag är säker på att ni kan) eller på att ni inte vill räkna. Etatister brukar gny och gnälla: "tänk om alla tänkte så?", när man drar upp den enskilda röstens matematik. Ja, tänk om alla tänkte så? Då skulle vi ju aldrig få regn?
Det sista halmstrået, när argumenten tryter, som röstaren tar till för att rationalisera sitt beteende – och för att diskreditera mitt beteende – brukar ta till är att:
Om jag inte röstar har jag inte rätt att klaga.
Detta är såväl upp-och-ner som in-och-ut, och bak-och-fram. Det är den som röstar som inte har rätt att klaga. Den som ger sig in i leken får leken tåla. Inte tvärtom. Jason Brennan gör rätt när han jämför det med att en fattig man inte skulle ha rätt att klaga på sin lott om han inte deltar i stora lotterier av typen vinnaren-tar-allt.
Röstandet är en övning i underkastelse. Valdagen är dagen då vi ska bekräfta för härskarklassen att vi är lydigt röstboskap. Men vi måste inte bräka med! I stället för att rösta föreslår jag att vi lyfter våra huvuden ur lervällingen och ställer oss upp, dammar smutsen från våra knän, rätar på vår ryggar och visar lite självrespekt.
Vi bör passa på medan det fortfarande är tillåtet.