Demokrati är att välja sin egen lögnare
De sista veckorna i en presidentkampanj är en av de bästa möjligheterna att skåda trolöshet i närbild. Medan massmedierna påminner amerikaner om deras medborgerliga plikt att rösta för att rädda nationen, fortsätter kandidaterna oavbrutet att smida sina högtravande planer helt utan respekt för fakta eller anständighet. När valet väl är avgjort kommer samma medier och politiska etablissemang säga att “systemet fungerade” och att Amerikanerna återigen måste respektera och lyda sina härskare (förutsatt att Trump inte vinner, vill säga).
Politiker har dikterat varningstexter på nästan allt utom röstningsbås. Federala myndigheter kräver full redovisning av risker för allt från bolån till att ställa upp i medicinska experiment. Man är berättigad till mer information när man testar sig för hårlöshet än när man lägger sin röst i beslut som kan leda till krig.
Förhoppningsvis kommer Amerikanerna inte vara lika lättlurade efter valet som många är före deras röst är lagd. Oärlighet är den politiska klassens utmärkande drag, något som går tillbaka ända till Antikens Grekland och Aristofanes satiriska pjäser. År 1799 observerade Thomas Jefferson att “närhelst en man kastar en längtande blick mot ett politisk ämbete, börjar en ruttenhet ta form i hans uppförande”.
En framgångsrik politiker är ofta bara någon som bedragit fler väljare än de andra lögnarna som ställde upp. Politiska kampanjer förlitar sig på villfarelse för att, som ekonomen John Burnheim förklarade, “den överväldigande frestelsen att ljuga, att låtsas, att dölja… alltid är närvarande när objektet för försäljning är immateriellt och dess egenskaper ej verifierbara tills långt efter att köpbeslutet kan ändras”.
Att ljuga har länge varit en del av en presidents arbetsbeskrivning: “Lyndon Johnson” och “Richard Nixon” blev praktiskt tagit synonymer för bedrägeri. Före detta president George W. Bush rehabiliteras nuförtiden av media, men Bush gjorde “232 falska uttalanden om massförstörelsevapen i Irak och ytterligare 28 falska påståenden om Iraks kopplingar till Al Qaeda”, enligt Center for Public Integritys report. Bushs oärliga beslutsamhet drog in Amerika i ytterligare ett Mellanösternkrig som ledde till fler 4 000 Amerikanska soldaters död och hundratusentals irakiska civila.
President Barack Obama helgades redan innan han blivit vald och han behöll sin gloria trots att han dussintals gånger (felaktigt) lovade att man kunde behålla sin läkare även efter att Obamacares förordningar trätt i kraft. Obama gick 2008 till val på en fredsplattform men bombade därefter sju olika nationer. Han lovade “ingen mer illegal telefonavlyssning” men släppte även lös National Security Administration att rikta in sig mot alla Amerikaner som “sökte på nätet efter misstänksamma saker.”
Valet 2016 var en milstolpe: aldrig tidigare hade amerikanska väljare varit tvungna att välja mellan två så vida föraktade kandidater. Bedrägeri var så rutinmässigt från båda kandidaterna att ordet “post-truth” (ungefär “post-fakta” eller “post-sanning”) blev årets ord enligt Oxford English Dictionary.
Även det stundande valet överväldigar väljare med nära rekord-nivåer av skitsnack. Joe Biden förnekar att han kallat amerikanska soldater “dumma jävlar” (trots en video av hans pladdrande), förnekar att hans son Hunter har gjort någonting fel (trots de där jobbiga emailen) och förnekar att han överdrivit corona-dödsfallen åtminstone hundrafalt. Trump beskrev narraktigt sin pandemirespons som felfri, överdriver vilt sin administrations ekonomiska framgångar, och förnekar beständigt den skada som orsakats av hans handelskrig. Det enda som är säkert är att valet 2020 inte kommer vinnas av en ärlig man.
Om en ny president är vald i November kommer media insistera att “det är annorlunda den här gången” och att Amerikaner kan lita på Vita Huset igen. I verkligheten markerar valdagen endast ett kortlivat avbrott mellan kampanjande lögner och styrande lögner. Om Biden vinner kommer amerikaner trots det att bli uppmuntrade att låtsas som om valvinster utplånar synderna ‒ eller åtminstone de defekta karaktärsdragen ‒ hos triumferande politiker. Vinnaren förtjänar tydligen en “smekmånad” där vi alla låtsas att de är pålitliga nog att stifta nya lagar och lansera nya fördärvade federala program.
Men ingenting händer efter valdagen som gör politiker mindre korrupta. Presidenter och kongressledamöter avlägger eder att upprätthålla och försvara konstitutionen. Men som den tidigare senatorn Bob Kerrey förklarade 2013, “problemet är att det ögonblick din hand lyfter från Bibeln, blir du ett rövhål”. När valda ämbetsmän föraktar konstitutionen blir politik inte mycket mer än tomma löften och plundrande.
Amerika är mer och mer en “garbage in, garbage out”-demokrati. Politiker lurar medborgarna och åberopar sedan förledda röster för att helga och förlänga sin makt. I epoken efter 9-11 behandlar politiker amerikaner som medicinska ordonnanser behandlar Alzheimerspatienter: säg vad som helst för att hålla dem tyglade och underkuvade. Det spelar ingen roll vilka osanningar folket matas med eftersom de alldeles säkert kommer att glömma bort dem.
Lögner bryter ner demokratin genom att lamslå medborgarnas möjlighet att tygla sin regering. Som Willie Brown, tidigare borgmästare i San Francisco och mentor för vicepresidentkandidat Kamala Harris, säger: “I politiken blir en obesvarad lögn sanning inom 24 timmar”. En lögn accepterad av tillräckligt många okunniga väljare blir en politisk sanning.
Genom att bortse från lögnerna, banar vi vägen för politiska tjänstefel. Som tidigare borgmästare i New York City Michael Bloomberg upplyste oss om: “När vi tolererar oärlighet får vi kriminalitet”. Om valda politiker kan ljuga och mörklägga sina handlingar, hur kan rimliga medborgare förvänta sig att inte bli överkörda?
Politiker försäkrar väljarna att deras skenbara samtycke är oåterkalleligt oavsett hur många lögner genomsyrade deras valkampanj. Det finns inget retroaktivt självstyre. Att försenat avslöja politiska lögner gör ingenting för att återuppväcka förlorade friheter.
Att bedra väljare är lika mycket en skändning av deras rättigheter som att stänga ute dem från vallokalerna. Enbart om vi antar att folk ger sitt samtycke till att bli bedragna kan genomträngande politiska lögner försonas med demokratin. Och om folk samtycker till bedrägeri blir demokratiska val inte mycket mer än patienter som fritt får välja vem som injicerar de lugnande medlen.
President Obama kritiserade i sitt avskedstal från january 2017 de amerikaner som “skuldbelägger ledarna vi valt utan att syna vår egen roll i att ha valt dem”. Enligt Obamas egna mått skulle den politiska klassens eviga trolöshet rättfärdiga ett fördömande av väljarna alldeles oavsett hur de lagt sina röster. Obama fördömde också de som inte röstade; han skapade därmed en no-win situation ‒ förutom för politiker.
I sitt tal till Demokratiska partiets konvent 2016 klargjorde Obama att “vi söker inte efter att bli härskade över”. Trots ironin i att en hårdhänt härskare säger sådana saker, ringer det sant för tiotals miljoner amerikaner som håller frihet som sin högsta politiska värdering.
På kort sikt är det politiska spelet riggat så att vinnarna fångar mycket mer makt än många ‒ om inte de allra flesta ‒ amerikaner frivilligt skulle gett dem, och mycket mycket mer än konstitutionen tillåter. Men medborgarna kan minska farorna de står inför genom att minnas att vinna röster aldrig frälst en skurk. Vinnaren av presidentvalet i november kommer att utgöra en “clear and present danger” för amerikanernas rättigheter och friheter, alldeles oavsett hur stor hans vinstmarginal är.
__
Översatt från American Institute for Economic Research: ‘“Choose Your Liar” Democracy’, 22 oktober, 2020.