Finanserna bakom nobelpriset i ekonomi
Så var det dags för Nobelpris igen.
Och ja, innan någon upprörd pedant påstår att det inte är ett “riktigt” nobelpris: vi vet. Det är formellt “Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne.”
Men ekonomkåren behandlar priset som ett Nobelpris; pengarna och äran är densamma som för de andra “riktiga” priserna. Det gör detta låtsas-pris till ett de facto Nobelpris oavsett vad den officiella titeln är. Det är, utan tvekan, det mest prestigefyllda och mest omtalade pris en ekonom kan vinna – ibland vinnes det till och med av icke-ekonomer för forskning som varit betydelsefull inom nationalekonomin.
Frihetliga krafter var alltid tudelade till priset, även österrikaren Friedrich Hayek själv, som efter ha delat 1974 års pris med Gunnar Myrdal, inledde sitt tal med följande kritik:
"Jag måste erkänna att om jag hade tillfrågats huruvida vi bör inrätta ett Nobelpris i ekonomi skulle jag bestämt ha avrått ifrån det. Ett Nobelpris skänker en individ auktoritet som ingen man inom nationalekonomi bör ha.
Det finns ingen anledning varför en man som gjort ett utmärkande bidrag till ekonomisk forskning skulle vara allvetande och kompetent att tala om alla samhällets problem: eftersom presskåren behandlar honom kan han till slut övertygas att tro det."
Trots det kan många av oss inom nationalekonomin inte låta bli att begeistras av denna över 50 år gamla tradition. Vi gissar frekvent utfall – ofta helt utan framgång. Det har visat sig synnerligen svårt att förutsäga hur kommitén som utser priset väljer sin eller sina slutliga kandidater. Varje år gissar än den ena och än den andre, men allt som oftast fel.
Dess ursprung är däremot något mer frihetligt – åtminstone om vi tycker att det är bättre med pengar i privatpersoners fickor än i statskassan.
För att rekapitulera en grundläggande princip inom penningpolitik, offentlig ekonomi, och hur centralbanker fungerar: centralbankers överskott skickas ofta som utdelning till dess ägare – dvs staten själv – och landar därför i statskassan. När centralbanker på sin balansräkning håller statsskuldväxlar som tjänar ränta, skickas en del av den räntekostnaden slutligen tillbaka till statskassan i en fin liten rundgång. Förra året inbringade denna penningpolitiska cirkus över 5 miljarder kronor till det offentliga.
Per Åsbrink, Riksbankschef mellan 1955 och 1973, på typiskt revirpinkande byråkratmanér, tyckte illa om att så mycket av Riksbankens vinster betalades in till statsbudgeten. Med hjälp av ett lägligt beslut i Riksdagen om att fira Riksbankens 300-årsjubileum 1968 fick Åsbrink igenom inrättandet av ett pris. I sina memoarer, Ekonomi är att välja, berättar Assar Lindbeck – den som suttit längst som ordförande för nobelkommitén – om hur Åsbrink lyckades med konststycket att, för Riksbankens räkning, sno åt sig vad som annars skulle varit statens pengar.
Riksbanken avsatte därmed en del av sina vinster till en särskilt fond, ur vilken vinnarna av ekonomipriset nu betalas. Varje år förbinder sig Riksbanken att betala ut den summa som Kungliga Vetenskapsakademien och förvaltarna av Alfred Nobels testamente har satt. Så här skriver Riksbanken om priset:
Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap instiftades i samband med Riksbankens 300-årsjubileum 1968. Genom donationen förband sig Riksbanken att för all framtid varje år ge Nobelstiftelsen såväl prissumman som det belopp som behövs för att täcka stiftelsens kostnader för förvaltning.
I reella termer var det högsta prisbelopp som delats ut 2001, och vinstsumman motsvarade då 144% av första årets (köpkraftsjusterade) priser. Sedan 2012 sänktes den nominella prissumman från 10 miljoner till 8 miljoner, med förklaringen att kapitalet måste räcka även i framtiden. 2017 ökades summan till 9 miljoner och i år är den återigen uppe på 10 miljoner.
Det verkar däremot märkligt att en stiftelse med över 4,5 miljarder kronor i förvaltat kapital inte kan klara en reell avkastning på 50 (5 pris à 10 miljoner) eller 100 miljoner (om vi antar att förvaltningskostnader är orimligt stora), motsvarande 1-2% om året. För Riksbankens del kostar priset något mer: i förra årets årsredovisning uppgick kostnaden till 19 miljoner kronor, varav 9 miljoner var prispengar. Resten tillskrivs administration och “Nobelstiftelsens kostnader för priset, vilka har bedömts uppgå till 4 miljoner kronor per år.”
Det råder däremot inget tvivel om att Riksbanken kan stå för den notan; i det stora hela avser kostnaderna kaffepengar. Prispengarna samt kostnaderna i administration och förvaltning motsvarar felräkningspengar bland Riksbankens övriga seigniorage-vinster.
Som uppmärksammades häromåret, beskattas prispengar som t ex vinster från Nobelpriset som löneinkomst i USA och på den högsta nivån, 39,2% – plus medicare-tillägg på ytterligare några procentenheter. Eftersom alltsomoftast är bosatta och verksamma i USA är nobelpriset ofta en välkommen liten bonus för den Amerikanska staten. Från oss statsskulds-betalande svenska skattebetalare, via Riksbanken, till Amerikanska IRS. Grattis!