Undvik femminutersmetoden – den skadar ditt barn

post-thumb

Det tycks mig som att vårt förhållningssätt till barn idag handlar mest om de vuxnas behov och mycket mindre om barnens. Floran av litteratur och artiklar som behandlar läggningsrutiner och diverse metoder kring hur man lättast får barnen att somna är symptomatisk; Hade barnens behov varit i första rummet hade diskussionen och råden sett helt annorlunda ut. Bland alla tips och råd hittar man såklart vettiga sådana, men också många suspekta. Och bland de suspekta sticker femminutersmetoden ut som ett plågsamt sorgligt exempel på hur barnets behov kommer i andra hand.

Som nybliven förälder är omställningen mycket stor. Från att ha haft ansvar enbart för sig själv är har man nu ett annat liv och öde i sina händer. En annan människa som man älskar mer än något man någonsin upplevt. Med ansvaret och kärleken följer ofta en stark oro. Vi är samtidigt nybörjare, upp över öronen förälskade och darrande ängsliga, vilket gör oss sårbara för råd som går stick i stäv med våra instinkter.

Jag minns detta obekvämt tydligt från när vårt första barn föddes. På den tiden hade jag, utöver nybörjartakterna, även kvar mycket av min vördnad för staten och dess budbärare. När vår dotter var cirka ett halvår började hennes avsky mot att somna göra vår tillvaro outhärdlig. Antagligen till stor del för att vi hade orealistiska förväntningar på tillvaron med en ny familjemedlem, men det är så dags att inse det nu. Utmattade och uttömda på idéer vände min hustru och jag oss till BVC där vår sköterska tipsade om, ja just det: femminutersmetoden.

Kortfattat går metoden ut på att föräldrarna skapar en rutin där barnet läggs och får sällskap en stund, varefter föräldern säger att det är sovdags och lämnar rummet. Oavsett hur kraftigt barnet protesterar och visar att det inte vill bli lämnat ensam skall man ignorera det och bara var femte minut visa att man är där, utan att röra vid barnet, upprepa att det är sovdags och sedan lämna rummet igen. Ni kan läsa mer om det i Vi föräldrars artikel, Sömnmetoder – bra eller dåligt?. I den kom tidigare metodens skapare, Berndt Eckerberg till tals (det har redigerats bort sedan artikeln publicerades). Han sa bland annat:

– Barnet kommer troligen att protestera kraftigt genom att gråta. Och det är här som vår föräldrainstinkt kommer in.

– Instinkten säger att man ska gå in och trösta barnet, men genom att beröra barnet “belönar” man det.

Ja, ni läser rätt, man skall undertrycka sin föräldrainstinkt! Just det här med att man skall strunta i barnets skrik och gråt har gett metoden namnet “Cry it Out” i USA, där det är lika naturligt att använda en sådan metod som det är att ge barnet stryk för att visa vad som är rätt och vad som är fel.

Enligt Eckerberg är detta helt oskadlig för barnen, och helt oavsett trumfar de vuxna med sitt behov av sömn. Men hur skulle metoden kunna vara oskadlig?

Allt bebisen vet är att mamma eller pappa borde vara där hos henne och ge henne närhet och tröst. Föräldern är barnets hela värld; den ende som hon kan vända sig till när hon har ont eller är rädd eller orolig. Utan föräldern är barnet hjälplöst i ordets mest bokstavliga betydelse. Barnet vet detta. Men det finns också en massa saker barnet inte kan veta. Till exempel när föräldern lämnar barnets synfält, kommer föräldern då tillbaka eller är hon övergiven för alltid? Barnets tillvaro kan gå från att det känner sig helt tryggt till att det är förtvivlat av oro på mycket kort tid.

Eftersom vi är människor kan vi med vår empati förstå hur andra människor fungerar. Och eftersom barn är människor kan vi alltså förstå dem, om vi försätter oss i deras situation. Låt oss använda detta verktyg, empatin, för att undersöka hur femminutersmetoden upplevs av barnet.

Föreställ dig att du är det lilla barnet vars mamma lägger dig i din säng.

Du är överlycklig, hög av din mammas doft, värmen från hennes kropp och lenheten av hennes hud. Du strålar mot henne, jollrar och försöker förväntansfullt locka ner henne att lägga sig nära dig. När din mamma lämnar rummet tänker du att hon nog strax kommer tillbaks, men ändå ser du dig om i rummet och söker efter henne. Du ser mjukdjuren som ligger i din säng. Färgglada leksaker på hyllan på väggen. En hög med böcker. Men hur du letar, hittar du inte din mamma.

Känslan av obehag kryper snabbt på dig. Du börjar gny och gnälla. Då brukar din mamma snabbt vara där med sin hand och lugna dig. Inte denna gång.

Du börjar gråta. Allt högre gråter du. Paniken griper tag i dig och efter ett tag skriker du så högt dina lungor och din hals bara kan. Tills du blir helt utmattad och inte orkar skrika en stund. Du letar efter din mamma i rummet igen. Hon är inte där! Paniken stiger i dig tills du orkar skrika och gråta igen. I en evighet skriker du, med ständigt stigande och förtärande ångest.

Sedan, utan att du förstår hur det hände, står din mamma plötsligt där. Lättnaden i ditt bröst vet inga gränser. Hon kommer plocka upp dig. Hon kommer lägga din kind mot sin hals och stryka med handen över din rygg. Du kommer att känna hennes bröst, händer och armar som stöttar dig och omsluter dig. Mamma säger något. Antagligen handlar det om allt det där du nu längtar efter skall hända.

Sedan är mamma inte där.

Du får omedelbart full panik, känslan av att vara övergiven är ny och det mest fruktansvärda du varit med om. Men du kan inget annat göra än att skrika med dina lungors fulla kapacitet. Gråta, hulka, gny. Sedan skrika igen, högre den här gången, än mer hjärtskärande, än mer ångestfyllt, även fast ingen kunde tro det fanns en till nivå.

Skriken är från en människa i ofattbar existentiell ångest. Vi vet det för vi är också människor vilket gör det möjligt, till och med lätt, att förstå andra människor.

På det sätt femminutersmetoden är konstruerad kan detta tillstånd av bottenlös själslig smärta och outsäglig skräck pågå mycket länge.

Eckerberg igen:

– I genomsnitt gråter barnet i ungefär en halvtimme. Kväll nummer två har tiden halverats och inom en vecka brukar barnet ha lärt sig att somna helt själv utan att protestera.

En halvtimme! I genomsnitt!

Jag tror inte att min dotter fick ligga och skrika så länge. Ja, jag skall nu erkänna en hemsk sak för er; jag utsatte min dotter för detta! Det är klart att vi egentligen var två om det, men jag ansåg mig tuffast av oss två föräldrar och tog på mig att vara den som genomförde det. Jag kan fortfarande bli alldeles kallsvettig av att dra mig det här till minnes. Hon skrek och grät och protesterade. Kallade på mig. Vädjade till mig. Bönade. Bad. Ändå gick jag inte in till henne. Ändå lyfte jag inte upp henne. Ändå lade jag henne inte mot mitt bröst och klappade henne. Jag är hennes pappa. Det var min enda uppgift i den situationen. Att vara där för min dotter. Att vara hennes trygga och mest pålitliga punkt i tillvaron. Jag svek henne. Helst vill jag bara glömma och gömma denna episod.

Till mitt klena försvar anför jag att jag avbröt försöken den andra kvällen. De fick mig och min fru att gråta lika mycket som vår dotter gjorde. Men ändå. Det är en helt sinnessjuk grej att göra mot sitt barn och ursäkten att “staten gav mig det rådet” ter sig väldigt lam för mig idag. Jag ber och önskar att jag idag lyckats reparera den misstro jag skapade mellan mig och min dotter de där två kvällarna. Självklart har mina andra barn inte utsatts för det. Ändå…

Men barnet lär sig ju att somna själv, precis som metoden och dess förespråkare utlovar? Det kan förvisso vara sant. Jag undersökte det inte själv fullt ut, men har inga problem att tro på de som säger att det fungerar. Men utrustade med superkraften att förstå andra människor kan vi resonera om vad det är som egentligen sker. Hur skulle du reagera om du utsattes för något motsvarande?

Anledningen till att den här metoden ser ut att fungera är att barnet ger upp. Hon tvingas omvärdera sina föräldrar. De är inte alltid där för henne. De går inte att lita på fullt ut. Barnet lär sig trösta sig självt. Den tanken svindlar, men i den värld där barnens behov är underordnat de vuxnas är det helt förväntat. Ofattbart många barn tvingas lära sig att trösta sig själva, trots att de har föräldrar som är där i samma lägenhet eller hus som de. Föräldrar som i ren okunskap förvägrar sina barn sin närhet och sin tröst. Sitt föräldraskap.

För den ihärdige föräldern leder nog metoden ofta till att barnet lär sig somna “i tid” och utan att vakna så ofta under natten. Men priset är en spricka i barnets förtroende till sin förälder. Ett helt sanslöst högt pris för något ganska onödigt.

I själva verket behöver många barn inte läggningsrutiner eller hjälp att somna. Har man trevliga barn gör det heller inget om de är vakna länge. Olika barn har helt olika naturliga sömncykler. Det ser jag tydligt på min egen barnaskara: Våra söner går och lägger sig hyfsat tidigt, medan våra döttrar föredrar att vara uppe sent och sova länge på morgonen i stället. Vi låter dem styra detta själva. Jag kallar det för läggdagsanarki och jag påstår inte att det fungerar för alla familjer, men det fungerar sannerligen för oss. Oräkneliga är de onödiga konflikter som vi nu automatiskt slipper ha.

Om barnets behov vägleder oss måste vi sluta lyssna på auktoriteter och i stället följa våra föräldrainstinkter.

Gråter ditt barn? Gå till henne! Gå till henne tusen gånger om! Ta upp henne i din famn. Gunga och sjung för henne. Pussa hennes panna och näsa. Smek hennes kind. Låt henne somna tätt intill dig om det är det hon vill. Låt henne sova nära dig hela natten. Ja, det kan leda till sämre sömn för dig i flera år. Men du får igen det. Var enskild sak du kan göra för att behålla ditt barns obrutna förtroende för dig är värd alla uppoffringar det kräver. Du kommer antagligen märka att om barnet får styra över sin läggsituation själv kommer hon snabbt växa in i att kunna ta det ansvaret på ett sätt som gör kvällarna behagliga för hela familjen.

För att någon skall utvecklas i trygghet och med tillit till sin omgivning är den i särklass viktigaste perioden för varje människa då när individen och hennes band till omgivningen formas, det vill säga våra bebisår och tidigaste barndom. Stabila individer leder till harmoniska familjer, vilket i sin tur är förutsättningen för ett starkt, tryggt och trevligt samhälle.

Genom att lita på dina föräldrainstinkter är du alltså även med och bygger ett gott samhälle med trygga och starka individer som har sin tillit och sin självkänsla intakt. Det ligger i allas vårt intresse att barnens behov styr de vuxnas prioriteringar.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.



Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.