Nyheter gör dig mindre informerad om världen
Jag har inte särskilt mycket till övers för nyhetsbevakning. Och nej, det är inte för att Rupert Murdoch indoktrinerar mig eller för att någon skurkaktig grupp agiterar för någonting skrämmande eller försöker spela ondskefulla spel bakom kulisserna. Det är för att den ofta är fel, missvisande, onyanserad eller misslyckas att ens vara informerande.
En vän till mig brukar beklaga sig över hur hans relation till nyhetsbevakning driver honom galen: “Om jag inte läser nyheterna” menar han, “är jag oinformerad. Om jag faktiskt läser nyheterna är jag felinformerad. Vad är värst?!”
Han har onekligen en poäng, för rätt mycket som passerar för “nyhetsbevakning” är meningslös smörja: snabbt och dåligt analyserade rapporter om än det ena eller det andra, eller överspekulerat politiskt drama (“han sa och hon sa”) – ofta helt utan den nyans eller allvarlighet som ämnenas natur kräver. Journalister, den “tredje” (eller fjärde) statsmakten ska granska makthavare och informera medborgarna; ofta slutar det med varken eller. Överdrivet politiker-fokuserat (hur många människors liv är egentligen påverkade av Trumps eller Boris halvberusade twittrande?) och tydligt polariserande är nyhetsbevakning informationsålderns motsvarighet till unken snabbmat.
I grunden är nyheter en smart grej för en globaliserad värld fylld med långt gången arbetsfördelning: jag sköter mitt och du ditt; jag gör det jag är bra på för att skapa värde – och du ger mig en kort sammanfattning om vad som annars hänt på andra ställen under dagen eller veckan som gått.
Ett välkänt problem är frekvensen som nyheter kommer på – dagligen, eller oftare än så – eftersom den snedvrider nyheter till negativa ämnen. Världens många positiva framsteg sker i det tysta, steg för steg, medans tillfälliga katastrofer, olyckor, eller krigsförklaringar kommer högljutt på en gång. Det händer alltid något katastrofartat någonstans i världen, och ser vi till att rikta ljuset dit närhelst det sker får vi snabbt bilden av en värld i sammanbrott. Verkligheten är, som bekant, en helt annan, där allting vi kan mäta och allt vi bryr oss om blir bättre och bättre: inte alltid, överallt, eller varje dag – det vore, som Harvard-professorn Steven Pinker brukar säga, ett mirakel snarare än framgång – men långsamt och över tid går det i rätt riktning. Litar du på valfri förståsigpåare i rutan skulle du tro motsatsen.
En annan nackdel med kortsiktigheten är att journalister styrs till att rapportera utan all – eller ibland inte ens någon – fakta. De jagar kommentarer och vinklar på information vi ännu inte har, eller drar slutsatser på bristfälligt material som senare måste uppdateras. Det görs sällan, för när ny relevant information uppkommit har nyhetscykeln gått vidare till att raljera över någonting annat.
Låt mig ta en helt vanlig onsdag i juli, då min annars avslappnade och soliga biltur avbröts av en viktig nyhetsuppdatering: klockan hade slagit tre på eftermiddagen, den 22:e juli 2020 och Sveriges Radio P4 levererade en eko-uppdatering åt mig. Den innehöll fyra nyheter:
Någon okänd rysk Stalin-forskare hade blivit fängslad för sexbrott och nyhetsrapporteringen hintade att det var fabricerade anklagelser; ni vet hur det är med Ryssland och Putin.
USAs försvarsdepartement och hälsodepartement hade köpt (eller beställt? Högst oklart) nån omgång corona-materiel.
Kinesiska ministrar hade anklagat USA för industri-espionage.
En ny studie om ringmärkta finska fåglar hade visat att populationen minskat under de senaste 45 åren: troligen hade arten skadats av klimatförändringarna.
Jaha. Det var allt. Man behöver inte vara någon form av Murdoch-anhängare eller public service-hatare eller foliehatt för att hålla med om att den här uppdateringen var helt värdelös. Vore det verkligen så omöjligt att säga: “Välkommen till dagens nyhetsuppdatering, klockan har slagit 15.00. Idag har vi ingenting meningsfullt att rapportera så vi återgår till ordinarie sändning. På återseende.”
Men, säger ni klipska läsare, det var ju var mitt i sommarsemestern och den beryktade nyhetstorkan – så det kanske inte räknas.Ok, här är ett värre exempel.
Som en väluppfostrad och utbildning medborgare undviker jag nyhetsbevakning som pesten – mest eftersom den av ovanstående anledningar gör mig mindre informerad om verkligheten än vad jag var innan programmet började. Men jag är ganska intresserad av skatter och politisk ekonomi. Jag hade varit upptagen med annat och missat att finansminister Magdalena Anderssons precis levererat budgetpropositionen med ett gäng fläskiga skatteåtgärder. Spännande. Jag trotsade mina principer och satt mig framför SVT:s väloljade rapportering på bästa sändningstid. Mats Knutson, SVT:s politiske expert, pratade med någon reporter i studion i tio hela minuter: det var väl bra att vi hemma i stugorna fick en så utförlig analys av ett så viktigt ämne som påverkar så många?
Förutom att det var precis vad vi inte fick. I tio minuter diskuterade de skatterna och de politiska företrädarna för olika partier, vilka soundbites de fått iväg på vilka presskonferenser och hur parlamentarisk strategi låg till grund för vissa delar av budgeten. Häftigt, men hur vore det om de istället rapporterade nyheten? Att de, som ordentliga och kritiskt granskande journalister, gick igenom förslag till skatteförändringar (med siffror, ugh!)? Kanske intervjuade några nationalekonomer om vad den ena eller andra åtgärder lär få för effekt?
Nej, inget sådant. Efter tio minuter av nyhetsrapportering hade jag som (o)informerad tittare lärt mig att regeringen föreslagit “sänkta skatter”. Jaha? Vilka skatter? För vem? Hur mycket? Vilka effekter tror oberoende bevakare att de kommer få? På vilka områden?
Högst oklart. Nada. Zilch.
Nej, istället pratar Knutson om Maggans frånvaro på presskonferensen, och vad det betyder internt för partiet: att sänka skatter “är så klart jättejobbigt för Socialdemokraterna", säger Knutson, men på grund regeringen de satt sig i måste de”köpa" stöd från Centerpartiet och Liberalerna. Jaha, och?
Väldigt få människor bryr sig om det politiska spelet bakom det ena eller andra regeringsförslaget, eller hur de påverkar inblandade partiet. Och de trettiotvå-och-en-halv politiska nördar som faktiskt bryr sig har redan så mycket inside information att ingenting i nyhetsrapporteringen är nytt för dem. Resten av oss vill veta hur politrukers senaste påhitt kommer påverka oss.
Vad skulle Knutson gjort istället? En mycket bättre lösning vore att köra en snabb sammandragning av de största posterna, kommentera – med siffror och nyans! – hur små förändringarna är i förhållande till de cirka tvåtusen fyrahundra miljarder kronor det offentliga slösar (ursäkta, spenderar) varje år, och hur troligt det är att de åtgärderna kommer bidra till vad regeringen påstår.
Eller så hade han och hans föga imponerande journalist-lakejer kunnat följa ett etablerat format: Jacob Lundberg på Timbro körde 5-8 meningar, med siffror och forskningsunderlag, för tio utvalda satsningar. Betygsättning. Och länkar för den som vill läsa mer.
Det skulle inte tagit nyhetshallåerna mer än kanske tre minuter att läsa Lundbergs artikel högt för tittarna, och de skulle varit mer informerade än de var efter Knutsons dravel.
Nyhetsmedier har rätt mycket skuld för många välspridda dumheter och i den bästa av världar skulle de tagit sitt journalistiska uppdrag på allvar – producerat informerande och lärorika nyheter och balansera selektiva negativa händelser med de många positiva som sker i det dolda.
I sin nya bok How To Make The World Add Up, ger den brittiske ekonomen och BBC-programledaren Tim Harford sina bästa tips för att undvika mediernas misinformation. Det bästa av dem handlar om att sakta ner, konsumera färre nyheter och i långsammare takt. Läs veckomagasin istället för dagsnyheter. Kolla på dokumentärer, intervjuer och reportage snarare än snabba soundbites och studio-debatter.
Det finns bra sätt att leverera nyheter. SVT och Sveriges Radio är sällan det.