Pojken som inte går att tämja

post-thumb

“Den här patiensen var lömsk!”

Förutom sitt stora intresse och fascination för matematik är vår yngste son även mycket nyfiken på ord. Han har ett stort ordförråd med många synonymer och en rik blandning av enkla och avancerade ord. De är sorterade med precision och är honom lätt tillgängliga. Han har en utvecklad känsla för ordens former och begränsningar, var de kan passas in, och när de inte ens kan bändas på plats.

Det här kan han för att han vågar experimentera med orden. Han tar dem dagligen intill och förbi deras gränser i en outtalad uppmaning till oss andra i familjen; lillasyster, storebror, storasyster, hans mamma och jag, att hjälpa honom att få veta om det går att säga så, om det går att använda orden på just det sättet.

Den här gången var det hans mor som plockade upp hans begäran.

“Vad var lömskt med patiensen?”

Jag hade också tänkt att det var oväntat att kalla en patiens för lömsk, och väntade nyfiken på svaret.

“Det såg ut som att den skulle gå ut hela tiden, och sedan vände det och blev omöjligt.”

Tårtan är en lögn. Patiensen hade lurat honom genom att först se ut som en lättplockad pinne, för att sedan visa sig vara jättesvår, till och med omöjlig, att få ut. Den var lömsk. Det här är inte nära ordets gränser, det är mitt i prick. Bullseye. Men bara en liten poet skulle se det och ta till just det ordet, just där. Frun berömde:

“Ja, det är precis vad lömsk betyder. Det är inte alla som kan använda det ordet så rätt.”

Jag tänkte att det är en lycka för honom att det finns så många som läser böcker högt för de små. Det är ovanligt med en dag då han inte hört några kapitel av någon bok, ofta berättelser för lite äldre barn. Min fru tänkte tydligen precis samma sak och sade till honom, att det är för att han läser så mycket som han kan så många ord. Men han hade en annan teori:

“Jag tror det är för att vi alltid äter tillsammans och sitter länge och pratar efter maten.”

Han har rätt. De där samtalen är utvecklande för oss alla i familjen. Och ett mycket trevligt sätt att ta sitt föräldraansvar. Barnen fyller på sina ordförråd, vi lär oss massor om barnens dagar och vad de engagerar sig i just nu. Plus att viktiga saker får en chans att bli sagda. Man vet aldrig var samtalen med barnen är på väg. Jag kan varmt och starkt rekommendera en rutin där familjen samlas till gemensam måltid minst en gång om dagen. Middag är ett ypperligt val för oss eftersom vi har tid att sitta länge efter maten och samtala.

Jag kan också rekommendera att inte skjutsa barnen med bil till skolan. Är det en bit att gå erbjuder det fantastiska tillfällen att prata med varandra och bena ut begrepp och att försöka besvara frågor som barnen har. Som till exempel följande dag efter att den där patiensen visat sig så fräck, lurig och lömsk. Vi började prata om fåglar; minsta lillasyster, lilla storebror och jag. Det började med att han undrade om det finns sådana där franska duvor här i Sverige.

När vi var i Provence förra sommaren såg vi en sorts duvor vi inte brukar se här. De var ljust rödbruna, med en svart halsring som inte gick helt ihop i halsgropen, och hanarna hade ett extra läte när de flygande närmade sig sina honor som vi aldrig hört “svenska” duvor göra.

Jag svarade att jag inte tror det. Att det antagligen är för kallt här och att just dessa duvor inte trivs med den svenska våren, vintern och hösten, kanske inte ens de flesta somrar.

“Duvor är väl stannfåglar?”, konstaterade sonen.

Det var mer än jag visste och jag svarade att det kan han ha rätt i. Det skulle delvis förklara varför vi inte ser franska duvor i våra trakter ens på sommaren. Jag utmanade med ett annat konstaterande:

“Fast de kan flyga väldigt långt och är duktiga på att hitta hem.”

“Brevduvor”, sa lillasyster.

“Som Hedwig”, sa sonen (Hedwig är en brevuggla i berättelserna om Harry Potter, för er som inte läst).

Jag svarade att det bara är en saga och att man inte kan ha ugglor till det. Det var ett helt onödigt bidrag till konversationen, av den där typen som alltför ofta slinker ur mig. Men med nyfikna barn kan det visa sig komma fruktsamma samtal även ur överflödiga kommentarer.

“Varför inte?”, frågade sonen.

“För att de inte går att tämja.”

Vi började prata om att vissa fåglar kan tämjas och andra inte. Duvor kan bli ganska tama, höns helt och hållet. Falkar kan med stor möda och skicklighet övertygas att återvända till sin falkenerare, men ingen av oss trodde att falkar egentligen blir riktigt tama (själv vill jag inte tro det, vilket kanske grumlar mitt omdöme).

“Det är olika med alla sorters djur”, sade jag, “till exempel kan man tämja hundar, men aldrig riktigt katter”.

Jag berättade även om att hästar går tämja, men inte zebror.

“Kan man inte para hästar med zebror, då?”, undrar sonen.

“Jo, det kan man, och de kan få barn, men avkomman blir inte fertil.”

“Fertil?”

“Ja, alltså, de kan inte få barn. Att kunna få barn heter att man är fertil.”

Jag riktigt såg hur han stoppade in ordet fertil i sitt ordförråd. Det kommer nog testas i användning vid middagsbordet snart.

Han undrade om åsnor går att tämja. Och jag sade att det kan de verkligen. Jag berättade att även hästar och åsnor kan få barn, men att även de blir sterila. Han frågade inte om sterila, antingen kunde han det redan eller så förstod han det av sammanhanget. Antonymer är han extra intresserad av.

Vi återkom till hundarna och hur de avlats fram från vargen, så vargen måste gå att tämja.

“Kanske inte alla?”, sade sonen.

Det trodde inte jag heller. Vi resonerade en stund: för att få fram hundar som är lätta att tämja, kan det inte funka att börja med vilken varg som helst. Det skiljer mellan individerna både hos vargarna man startar med och för varje generation som avlas fram. Uppfödarna har medvetet avlat på den där tämjbara egenskapen, annars skulle hundarna inte fungera som husdjur.

“Hur är det med människor?”, undrade sonen, antagligen ledd av talet om individer.

“Om vi går att tämja?”, frågade jag tillbaka, halvt på skämt.

“Nej, är det olika hur lätt det går att tämja oss?”

Intressant fråga!

“Ja, det är väldigt olika. Jag tror de flesta går att tämja ganska lätt, men det finns de som är som ugglorna, zebrorna, katterna, och de vildaste vargarna.”

“Hur är en vild människa?”, undrade han vidare.

Jag svarade att en sådan människa går inte att få att villigt göra något han egentligen inte vill göra. Att det alltid kommer att krävas hot och våld för att att behärska honom.

Nu fick han ett bestämt och samtidigt förfärat uttryck i ansiktet. Han fångade oroligt min blick.

“Är du tämjbar, pappa?”

Oj! Nej.

Jag kände hur lillasysters hand kramade om min hand lite extra. Hon hade uppenbart lyssnat på samtalet fastän hon samtidigt plockat på sig löv, stenar, kottar och pinnar som hon började få svårt att släpa på.

Jag svarade att det är jag verkligen inte. Staten kan aldrig få mig att villigt följa dess påhitt. Jag gör bara som den säger om jag antingen själv tycker att det är rätt sak att göra, eller i annat fall för att staten sätter mig i fängelse. Och då kan jag inte vara med min familj.

Han log med blanka ögon.

“Tror du att jag går att tämja?”

“Nej, det tror jag inte. Du kommer förbli vild hela ditt liv.”

Han kramade hårt om min hand. Sedan släppte han handen och lade armarna runt mina ben. Jag tror att tanken på sin far i fängelse gjorde att han behövde lite extra närhet. Jag satte mig på huk och vi kramades en stund till.

Vi klev ut på skolgården. Han stannade och såg mig i ögonen.

“Vi är rebeller, pappa”

"Ja, det är vi", svarade jag, och vi gjorde high five.

“Vilket väldigt fint ordförråd du har!”, lade jag till.

När vi skiljdes åt stod jag ett tag och tittade efter honom. Han gick rakryggad, med studs i steget. Redo att vägra låta sig tämjas.


Gilla, dela och kommentera gärna på Twitter


Få vårt veckobrev

Är innehållet här intressant och relevant för dig? Då borde du prenumerera på vårt nyhetsbrev, Budkavlen.


Vi skickar ut Budkavlen varje fredag morgon. Det innehåller de senaste artiklarna som publicerats på cospaia.se.