Till öppenhetens försvar
Med boken Öppen/Sluten: Hur människan skapar och förstör framsteg, som släpps i Sverige idag, är idéhistorikern och författaren Johan Norberg tillbaka med sin karriärs kanske mest ambitiösa projekt: ett brinnande försvar av det öppna samhället.
På 90-talet försvarade han den svenska liberalismen och dess historia. Efter de politiska reaktionerna mot internationell frihandel kring millennieskiftet, stod Norberg upp för världskapitalismen. 2010-talet har Norberg spenderat med att ge migration sitt odelade stöd och med att hylla världens många framsteg, vilket permanentat bilden av honom som en obotlig optimist med obrytbar framtidstro.
Nu knyter han ihop säcken med ett försvar för öppenheten. Ett försvar för handel med andra, för nya idéer, för främmande kulturer, olika trosövertygelser, skilda forskningsmetoder och åsikter. Mitt i en tid när konsensus allt tydligare pekar i främlingsfientlig riktning tar Norberg tydlig ställning för att fler människor och deras idéer blandas, så att vi bättre kan sprida och dela det som fungerar. Det öppna samhället är starkare än det stängda.
Under en pågående pandemi där nästan ingen har kunnat motstå rekylen in i sköldpaddans skyddande skal, erbjuder Norberg med sitt 400-sidiga och väl underbyggda verk oss återigen hopp. Och tajmingen kunde inte ha varit bättre. När smågalna så kallade “kulturkrigare” bränner koraner och mobiliserar mot islam runtom i Sverige är Norbergs radikala försvar för relationen med “de andra” viktigare än någonsin. Förvisso är inte halvt illitterata provokatörer hans främsta målgrupp, och det är tveksamt om de ens överväger att begrunda de argument för öppenhet som Norberg mobiliserar.
Men det gör ingenting. Att andra inte gör som du gör, eller tänker och tror som du vill, är inte något som fria och framgångsrika samhällen ödslar tid på. Det är istället när andra börjat begränsa vad du får säga, tro, tänka, eller sälja, som samhällskollapsen står för dörren.
Tvärtemot vad historielösa och kortsynta kulturkrigare påstår var västvärldens framgång inte självklar, åtminstone ingenting som år 500 eller 1500 v.t. skulle fått någon att tippa Västeuropa som den moderna rikedomen och frihetens moder. Det går ingen rak linje mellan Aristoteles och Newton, från Xenofon till Adam Smith. Den frihet och (relativa) ekonomiska och teknologiska framgång som kännetecknade Rom under århundraden, omkullkastades effektivt när intoleransen mot andra ökade och friheterna inskränktes. Kristendomens maktimperium hade, som så ofta, ett eller annat med saken att göra.
Och tacka gudarna för medeltidens muslimska länder och dess toleranta intellektuella! Plikttroget översattes och bevarades de verk som Kristendomen gjorde allt i sin makt för att förstöra: Århundrade av vetenskapliga framsteg och historia, samt de grekiska filosofiska, matematiska, naturvetenskapliga och litterära verk vi så starkt förknippar med västerlandet. Det gör koranbränningarna i Rinkeby, Linköping och Rosengård än mer ironiska. “Om det är någonting historien lär oss,” skriver Norberg, “är det att vilken religion som helst kan stoppa utvecklingen om den bestraffar oliktänkande och upprättar ett monopol på vad som får tänkas.”
Ersätt “religion” med “ideologi” och det blir tydligt att västvärldens öppenhet är satt på spel – hotad från högerkanten såväl som från vänsterkanten. Och många muslimska länder har tagit milslånga steg bakåt från den historiska öppenhet som Norberg lyft fram i ljuset åt oss. Cynikern i Norberg ser här början på slutet: den oemotståndliga paradoxen av framgång. Berusade på det välstånd som friheten skapade försvarar kulturprotektionisternas förkämpar alltid någonting som tidigare generationers protektionister inte lyckades hindra.
Hur kom det sig då att frihet, kapitalism, individuella rättigheter och teknologiska framsteg på allvar började berika samhällen först i Europa med början kring mitten av 1600-talet? Frågeställningen, som ekonomihistoriker från Joel Mokyr till Deirdre McCloskey ofta påpekat, är bakvänd: frihet, frihandel, äganderätt och teknologiska framsteg har existerat på många ställen i mänsklighetens historia (Aten, Rom, Ottomanska riket, Mongolväldet, delar av Mingdynastin). Den positiva spiral av handel, förbättringar, tolerans för nya idéer och rikedom som kännetecknar västvärldens industriella revolution var under 1700- och 1800-talen unik endast i att den inte avstannade. Öppenheten som skapade välstånd hade förut alltid blivit “utstampad av erövrare, tyranner eller reaktionära bakslag.”
Varför inte den här gången? Norberg säger slump och tur, vilket är det bästa svar vi har, även om många ekonomihistoriker är obekväma med den slutsatsen. Det fragmenterade och konkurrerande styre som utmärkte Europas många små länder och furstendömen från medeltiden till Upplysningen och industriella revolutionen var ovärderlig för att hindra intoleranta tyranner från att begränsa vetenskap och nya idéer. Ingen enskild stadsstat eller furstendöme var en bastion av tolerant fritänkande, men uppfinnare och filosofer kunde flytta till regioner där just deras kätterier var tolererade. Resultatet var framsteg överallt. Voltaire, Grotius, Descartes, Hobbes, Locke – alla utnyttjade denna lyckosamma omständighet av öppenhet genom att bosätta sig och verka på andra sidan politiska gränser. John Locke, till exempel, skrev sitt libertarianska manifest Two Treatises on Government i exil och följde med William av Orange när denne tog den Engelska kronan under den Ärorika revolutionen 1688.
Boktryckarkonsten och Europas många handelsresande gjorde att förbjudna böcker med förbjudna idéer kunde tryckas, spridas, och smugglas till världens alla hörn. Engelska Royal Society och den så-kallade ‘Republic of Letters’ där dåtidens filosofer, vetenskapsmän och tänkare utbyte idéer, var ovärderliga i att sprida och befästa Upplysningens framsteg.
Den moderna värld av frihet och rikedom, som vi känner den, uppkom av en slump – inte för att någon upplyst despot planerade den och trots att många makthavare motsatte sig den. “Europa misslyckade sig till framgång”, sammanfattar Norberg. Att den var oplanerad, decentraliserad och öppen gjorde den också motståndskraftig nog att ingen – hittills – lyckats förstöra den kraft för mänsklig framgång som släpptes fri. Det hände en enda gång i mänsklighetens historia att den ekonomiska och ideologiska blomstringen inte stoppades i sin linda – och vi har njutit av den framgångsvågen sedan dess.
Kanske är öppenhetens framgång annorlunda den här gången. Den här vågen av invandrare är ju väsensskild från de jugoslaver eller finnar som Sverige lockade till sig när Norbergs föräldrar växte upp – eller den skandinaviska utvandring till Amerika ett par årtionden tidigare som Vilhelm Moberg så levande införlivade i svensk litteraturhistoria. Den här typen av frihandel och resande och kapitalism gynnar inte längre oss – eller dem, vår nation eller vilka vi nu säger oss vurma för.
Norberg plockar skickligt isär de här myterna. Frihandelns vinster kan täcka dess ekonomiska förluster ungefär tjugo gånger om – och inte ens de ekonomer som skattar migrationens kostnader högst tror att den är i sammanhanget särskilt hög. Alla tider – i Sverige, i England, i USA – har uppfattat den senaste vågen av främlingar som särskilt inkompatibla med “vårt” samhälle, åtminstone tills de etablerat sig och ser framgångsrika ut i jämförelse med nästa våg av skrämmande främlingar. (Och vad ska “vårt” samhälle ens betyda, när varje ny generation gör om det i sin avbild?).
Den som väntar sig praktiska lösningar bör dock leta annorstädes. Öppenhetens budskap blir snårigt och komplicerat i sitt möte med verkligheten. Som det anstår en idéhistoriker blir Norberg vid sin läst och koncentrerar sig på vad idéernas ursprung säger om dåtiden, om samtiden, samt vad de antyder om framtiden.
Smolket i glädjebägaren är att hans bok är fylld med små pikar till andra författare och tänkare: han beskriver den konservative Youtube-filosofen Stefan Molyneux som “vit makt-förespråkare”, men förbiser helt att den censur av osmakliga idéer som Norberg så motsätter sig var precis vad som användes när Youtube och Twitter stängde ner Molyneux. Och oavsett om han håller med vissa tänkare eller ej, glömmer Norberg ibland att identifiera dem vars idéer han kritiserar eller använder sig av. Han slår till exempel lömskt mot David Goodhart, författaren till The Road to Somewhere, och dennes förlöjligande av “rotlösa varsomhelstare”, men utan att uttryckligen namnge Goodhart. Och han förlitar sig tydligt på den Australiensiska vetenskapshistorikern Gina Perrys arbete om kända psykologi-experiment, men han citerar eller refererar inte hennes böcker.
Sådant duger inte.
Med pompa och ståt avslutar Norberg sin bok med ett varnande men hoppfullt budskap: “frihandel, migration, fritänkare och öppna samhällen skapade den moderna världen.” Det är migranter, handlare och kosmopoliter som drivit världshistorien framåt. Det betyder dock inte att den moderna världen är oförstörbar, och Norberg går igenom många fenomen som hotar den (teknofobi, stamtillhörighet, handelskrig, klimatpanik).
Han går samhällskritikerna något till mötes och medger att det visst finns en globalt bubblande samhällskonflikt – men menar att konfliktinjen inte går mellan rika och fattiga, ljus- och mörkhyade, stagnerande och växande civilisationer. Istället går den inom varje civilisation, “mellan de som vill hålla sina kulturer öppna och de som vill stänga dem.”
Genom hundratals sidor av konsekvent argumentation visar Norberg att det är kampen om öppenheten som är mänsklighetens centrala konflikt.