Vad är din röst värd?
En av de få trevliga sakerna med den partifanatism som för närvarande omfamnar den amerikanska politiska scenen är att det ibland banar väg för en frihet länge ansedd omöjlig. Som att sälja sin röst till högstbjudande.
Fram till slutet av nittonhundratalet var det lika amerikanskt som äpplekaka för röstberättigade att stödja en eller annan politisk kandidat baserat på allehanda sidobetalningar, alltifrån alkoholfyllda fester till förlängda hyresavtal. Kontanter bytte otvivelaktigt händer, “under bordet” som amerikanarna brukade säga.
Röster kunde köpas eftersom röstandet inte var hemligt, vilket tillät att ingångna överenskommelser kunde tvingas fram, åtminstone utanför domstolsväsendet. Gamla tiders Amerikanare röstade genom acklamation, eller genom röstningsblanketter vanligtvis utgivna eller tillhandahållna av kandidater och deras medarbetare.
Den så kallade “australiensiska röstningen” – eller sluten röstning – som introducerades i USA under slutet av 1800-talet gjorde det extremt svårt att handla med röster eftersom en väljare enkelt kunde bryta sitt ord: ta betalning från kandidat X medan man i hemlighet röstade för kandidat Y. Under den progressiva era i USA ansågs detta nya röstningsförfarande vara en klar förbättring eftersom det tog bort den direkta länken mellan pengar och valutfall. Till syvende och sist hjälpte förändringen endast politiker på bekostnad av väljare eftersom det begränsade betalningen för röster till politiska löften.
Politiker levererade ibland “fläsk” för sina väljare, men alltsomoftast tomma ursäkter om hur de onda politikerna i det andra partiet hade blockerat förslaget. Många väljare föredrog det gamla goda systemet där de åtminstone fick någonting konkret i utbyte mot sina röster. Det dröjde inte länge förrän amerikanare glömde bort röstförsäljning och i ökad takt undrade varför de skulle rösta överhuvudtaget – särskilt när de presenterats obestridliga matematiska bevis för hur irrationellt det var att tro att just din röst skulle avgöra valet.
Att rösta på distans var en satsning på att få upp valdeltagandet igen genom att tillåta de som hade giltiga anledningar – till exempel sjukdom eller långa avstånd – att poströsta. Under en ganska lång tid var sådana röster alldeles för få för att spela någon roll, så det låg inte i någons intresse att försöka köpa dem.
Idag, är universell poströstning och röstning på distans emellertid tillräckligt utbrett för att skifta valutgången. Enligt Brookings Institute skedde nästan en fjärdedel av rösterna i valet 2016 genom poströstning.
Även om det fortfarande är olagligt att sälja sin röst inser de flesta vuxna att bara för att någonting är olagligt betyder inte det att det inte kommer att ske – särskilt när pengar står på spel. Samma Brookings-rapport insisterar att post- och distansröstning inte ger någon fördel till endera parti och att det finns tillräckliga skyddsåtgärder för att förhindra bedrägeri (som till exempel blanda ihop eller förstöra röster).
Men, som alla investerare vet är historisk avkastning ingen garanti för framtida avkastning. Det verkar inte ha gått upp för demokratins briljanta ingenjörer att en marknad för röster kan komma att uppstå.
Föreställ dig istället en knack på dörren. En maskerad individ med vänliga ögon och behagligt kroppsspråk ber dig om ett par ögonblick för att diskutera “krisen vårt land står inför.” Du avböjer, och hänvisar till brist på tid eller intresse. Fram kommer en $20-sedel och en hint om att det kan komma mer. Du tar kontanterna, välkomnar personen in i ditt hem och erkänner kvickt att du tycker båda kandidaterna är sluskar. Ut kommer ytterligare en sedel, den här gången ett porträtt på Benjamin Franklin ($100-sedel) och en förfrågan om ditt röstkort. “Skriv under här”, säger den maskerade främlingen, som sedan kryssar i några boxar och förseglar kuvertet. “Underskrift här också”, säger han och pekar på kuvertfliken, “så tar jag hand om resten”. (Det här är röstningsförfarandet som beskrivs i Brookings-rapporten).
Främlingen lämnar huset, och “glömmer” behändigt de tidigare uppvisade pengarna på bordet.
Men är $100 tillräckligt? Du kanske får veta att din granne lyckades hålla ut längre och fick $1 000, eller $10 000. Det är ju inte som om du kan klaga till regeringen för att du blev lurad. Och även om du gjorde det, vilken domstol skulle lita på en röstsäljare? Skulle du ens kunna identifiera den maskerade främlingen? Kan du verkligen bevisa, bortom rimligt tvivel, att han inte faktiskt glömde pengarna på bordet? Eller kanske var den andra sedeln, som den första, endast betalning för din tid snarare än din röst?
Det vore mest effektivt, med tanke på väljaröverskottet, om regeringen helt enkelt gjorde det lagligt att sälja sin röst så att väljare i “swing states” kan hålla en auktion och vara säkra på att få röstmarknadens jämviktspris. (Antagligen skulle röster i säkert “blåa” eller “röda” valdistrikt förbli värdelösa och skapa incitament för lagstiftare att gerrymandera ännu mer.) En legalisering av röstförsäljning skulle också skapa positiva externaliteter för nästan alla genom att omdirigera lite kampanjutgifter från de där irriterande reklamerna för röstköp.
Överlag skulle röstköpande kunna förstöra det politiska styrelseskicket genom att förvandla vår regering till någonting motsvarande en skatte-farmare (wikipedia kallar dem “Generalförpaktare”) från 1700-talets Frankrike. Under detta notoriskt skräckinjagande system betalade franska ämbetsmän Konungen för beskattningsrättigheter i vissa områden för en viss tidsperiod. Angelägna om att göra vinst på sin investering var dessa skattefarmare synnerligen brutala i sin skatteindrivning.
Amerikanska politiker står troligen inför liknande incitament när de försöker göra politisk vinst på sina investerade kampanjslantar, men röstförsäljning kan kanske förvärra problemen. Dessutom, utan en laglig marknad kommer många resurser att gå förlorade i transaktionskostnader, som till exempel att övervaka och skydda dig från den maskerade främlingen när han kommer och knackar på.
I slutändan måste naturligtvis varje individ bestämma om, när, var, hur och för hur mycket de säljer sin röst i höstens val. Allt som kan sägas med säkerhet är att det i de flesta stater nu är fullt möjligt att göra det och att den maskerade främlingen inte ens behöver arbeta för ett politiskt parti eller kandidat. Faktum är att röstköp löser problem för donatorer genom att säkerställa maximal effekt för varje dollar som spenderas genom att kringgå lagar och begränsningar kring kampanjfinansiering.
Vårt land är ett synnerligen intressant experiment i självstyrning, kan du tro!
___
Översatt från American Institute for Economic Research: ‘How Much Should You Sell Your Vote For This November?’, 15 juli, 2020.