Libertarianismen och invandringsfrågan
För drygt tio år sedan skrev jag en artikel på Mises.org om invandring som den libertarianska stötestenen. “Stötestenen” var de till synes oöverbryggbara skillnaderna, kanske till och med motsägelserna, mellan de två libertarianska svaren på invandringsfrågan. Artikeln försökte visa att dessa två svar är mer förenliga än vad de flesta libertarianer har letts att tro. Faktum är att båda svaren respekterar icke-aggressionsprincipen, även om de lyfter fram olika aspekter av den.
Sedan dess har debatten blivit mer polariserad och har mer eller mindre orsakat en reva i den libertarianska rörelsen.
De två libertarianska positionerna i invandringsfrågan är, enkelt uttryckt, den klassiskt libertarianska “öppna gränser” (“inga gränser” vore möjligen mer korrekt) och det färskare synsättet med en “kostnadsprincip” eller äganderätten som utgångspunkt, framträdande i Hans-Hermann Hoppes verk. Den senare har under de senaste åren, åtminstone delvis som en reaktion på massinvandringskrisen i Europa, samlat många anhängare, och har lett till att debatten intensifierats. (Hoppes argument har också, via förunderliga kringelkrokar, använts till att legitimera den högst etatistiska alternativhögern. En rörelse som märkligt nog verkar attrahera många libertarianer.)
Utopi visavi realpolitik
Skillnaden mellan de två positionerna handlar inte om hur en libertariansk värld skulle te sig. En så vacker värld skulle inte ha stater, så invandring skulle enbart handla om hur ägarna av mark, oavsett om ägandet var privat eller kollektivt, skulle välja att nyttja det. Migration skulle då enbart kunna ske genom att man köper mark eller att man får de nuvarande ägarnas tillstånd att träda in och stanna. Konflikten handlar istället om hur man pragmatiskt tillämpar icke-aggressionsprincipen på världen som den ser ut idag. Alltså i en värld med stater.
Enkelt uttryckt så är öppna gränser-argumentet att stater inte har någon rätt att begränsa eller på något sätt lägga sig i hur människor väljer att förflytta sig. Alltså blir hävdandet av gränser, som utgör de territoriella begränsningarna för en stats makt, illegitima. Medan Hoppeanerna, å sin sida, argumenterar att staten inte har någon rätt att bjuda in (eller, än värre, subventionera) invandrare till ett land, eftersom detta alltid kommer ske på bekostnad av landets skattebetalare – och alltså kränker deras äganderätt.
Båda är fullt plausibla argument i linje med icke-aggressionsprincipen. Detta är anledningen till att det ens blir en debatt, och orsaken till att libertarianer kan bli oense om vad som är den mest “giltiga” positionen kring invandring i en värld med stater.
Men debatten saknar något. Det Hoppeanska argumentet var och förblir ett sätt utmana och kritisera öppna gränser-argumentet. Men det är frapperande hur starkt seriösa analyser av resonemangen bakom kostnadsprincipen lyser med sin frånvaro.
Jag kommer i denna artikel att bidra med en sådan analys, samtidigt som jag påvisar vad jag anser vara en fundamental brist i den Hoppeanska logiken. Även om argumentet finns uttryckt i flera av Hoppes (och andras) arbeten, belysande olika aspekter, kommer jag här att fokusera på en specifik artikel: ett nyligen publicerat utdrag från ett av Hoppes tal, som på LewRockwell.com fick rubriken Immigration and Libertarianism. (Det finns anledningar att återkomma till de andra texterna separat.)
Det Hoppeanska argumentet
Hoppe påpekar, med all rätt, att i en libertariansk värld, är invandring en icke-fråga. Under global libertarianism, skulle migration handla om äganderätt. Eller, som han formulerar saken, “invandringsproblemet försvinner” eftersom att det, när all mark är privat (eller kollektivt) ägt, “inte existerar någon rättighet till invandring”.
Även om Hoppe använder detta argument, som i mina ögon är sant, som ett sätt att kasta tvivel över “öppna gränser”-positionen, ser jag inte hur någon libertarian kan argumentera emot det. I en libertariansk värld har den som äger, eller kontraktuellt kontrollerar, mark rättigheten att bjuda in och/eller neka andra tillträde till den marken. Det är inte fråga om gränserna kring en nationell stat. Hoppe är mycket tydlig på denna punkt, och poängterar att “rättigheten att fritt invandra gäller enbart för jungfrulig, ännu ej ockuperad, mark”. Sannerligen. Ingen har någon rättighet till någon annans rättmätigt ägda mark.
Hoppe påpekar vidare att statens ägande är illegitimt, vilket också borde vara något libertarianer kan vara överens om.
Problemet uppstår när Hoppe hävdar kostnadsprincipen, alltså att, åtminstone enligt logiken, “är statens ägande illegitimt eftersom det baserar sig på tidigare konfiskering, och alltså följer det inte att marken är oägd och för vem som helst att ockupera. Den har finansierats via lokala, regionala och nationella skatter, vilket gör att det är dessa skattebetalare, och inga andra, som är de rättmätiga ägarna till all offentlig mark.”
Hans argument är att “öppna gränser”-libertarianer bortser från följande faktum: Att invånarna har rättmätiga anspråk på så kallad offentlig mark, som utlänningar/invandrare inte har. Hoppe går så långt som att hävda att för att invandring skall vara legitim får den inte “öka kostnaderna för, eller minska kvaliteten av, den gemensamt ägda marken för invånarna som via skatter finansierar ockupationen av marken”. Allt annat är att tvinga befolkningen av ett område att subventionera kostnaderna för icke inbjudna migranter, som då lever på bekostnad av invånarna.
Mitt problem med detta argument är den ganska naiva (läs inkorrekta) synen på statens aggression och omfattningen av den skada den gör. I synnerhet att statens makt skulle vara begränsad till de människor som befinner sig inom dess territoriella gränser. Detta är helt enkelt inte sant, och för att se varför det inte är det behöver vi ta i beaktande såväl den direkta kostnaden för staten (i huvudsak i form av skatt, som Hoppe påpekat) som de indirekta kostnaderna (i form av förlorade möjligheter), där varken det ena eller det andra egentligen begränsas till invånarna i det av staten kontrollerade territoriet.
Staten och skatterna
I termer av inkomstskatt borde det inte råda debatt om att en stat hävdar äganderätt över de människor som officiellt befinner sig inom statens territoriella gränser. En amerikan betalar skatt på sin inkomst till regeringen/-arna i USA, en svensk betalar skatt på sin inkomst till den svenska regeringen, en tysk till den tyska regeringen. I de fall det inte är så beror det oftast på att en medborgare av ett land befinner sig någon annan stans, och då blir det en fråga om specifika avtal mellan staterna, rörande beskattning.
Men vi betalar inte bara inkomstskatt. Många skatter påverkar handel över gränserna, till exempel beskattning av import och export, och även moms i den utsträckning den gäller för turister eller onlineförsäljning. Där finns även tullar, kvoter och andra handelshinder utformade enbart för att skadas “utländska” individer och företag till fördel för inhemska dito. Även om dessa skatter ser olika ut för olika länder och inte påverkar dem som inte gör affärer i det landet eller med aktörer därifrån, ifrågasätter de ändå de “inhemska skattebetalarnas” unika anspråk.
Om “utlänningar” (ej invånare) som väljer att handla med inhemska aktörer drabbas av specifika bestraffande skatter är det helt enkelt inte korrekt att invånarna i ett land har ett unikt anspråk till den av staten kontrollerade offentligt ägda marken (baserat på kostnadsprincipen). Om vi till detta lägger effekterna av penningpolitik, ett favoritämne för österrikiska libertarianer, som orsakar inflation och påverkar investeringar och växlingskurser, torde det stå klart att beskattning, direkt eller indirekt, inte begränsar sig till att påverka endast dem som bor i ett land (den amerikanska dollarn borde kunna fungera som ett typexempel).
Med andra ord, en stat orsakar inte skada enbart för sina invånare, även om den möjligen kan göra det i högre grad, och alltså är “offentlig mark” inte enbart finansierad av dem som bor i landet.
Staten och de förlorade möjligheterna
En stats makt utgörs dock inte enbart av den direkta stöld den utövar. Makten tar sig även uttryck i förlorade möjligheter till följd av statliga regleringar. Till exempel, under den amerikanska förbudstiden var det ett otal möjligheter till värdeskapande, speciellt relaterade till produktion och försäljning av alkoholhaltiga drycker, som kvävdes av staten. Dessa möjligheter förlorades.
Även om vi tenderar att fokusera på effekterna av statliga regleringar inom ett land, stämmer det inte att staten enbart orsakar sådan skada på sin “egen” befolkning. Gränsernas själva existens antyder att utlänningar berövas möjligheter som annars skulle ha varit tillgängliga.
Exempelvis; ståltullar må leda till högre lönsamhet bland inhemska stålproducenter, men enbart på bekostnad av utländska producenter som annars hade kunnat betjäna konsumenterna i det landet genom att erbjuda stål till lägre priser. En tull på stål innebär således att möjligheter begränsats för såväl inhemska konsumenter (eller producenter som använder stål) som utländska stålproducenter.
Många möjligheter som annars hade varit tillgängliga förblir helt enkelt orealiserade på grund av statens regleringar, något jag tar upp i min bok från 2016: The Seen, the Unseen, and the Unrealized. Men sådana regleringar begränsas inte, och drabbar inte enbart, aktörer inom statens “skyddade” gränser. De drabbar även utlänningar – det är till och med så att “skydd” av gränser ofta tas till just för att skada utländska aktörer.
Omfattningen av statens makt
Om det är så att en stat inte enbart förtrycker invånare innanför dess territoriella gränser, utan att den även stjäl från (beskattar), och begränsar möjligheter för, utlänningar. Då faller argumentet mot invandring baserat på kostnaden för offentlig mark.
Självklart kan man hävda att det är en fråga om grader, att de som bor utanför en stats gränser är mindre förtryckta än de som bor innanför. Det må vara sant, men då handlar det inte längre om huruvida man är invånare eller ej. Som libertarianer ofta poängterar, omfattningen av beskattning och de förlorade möjligheter varierar stort även bland invånarna. Inte kan man väl hävda att en inhemsk skattekonsument har ett större anspråk på offentlig mark än en utländsk skattebetalare?
Libertariansk kollektivism
Problemet med det Hoppeanska argumentet är inte att det är felaktigt att betrakta staten som en aktör som kränker (naturlig eller traditionell) äganderätt. Tvärtom, statens själva existens kränker äganderätten, och det är en anledning till att libertarianer motsätter sig staten. Problemet är att den Hoppeanska analysen appliceras på den abstrakta, kollektiva nivån av nationsstaten – inte på den individuella nivån.
Det finns faktiskt väldigt lite, i termer av intrång på äganderätt, som staten kan hävdas utöva på alla människor inom en stats gränser som inte också, och i vissa avseenden till och med i en större utsträckning, kan hävdas för människor utanför gränserna. Staten förtrycker inte alla jämlikt, och dess skadliga effekter begränsas inte till de som bor innanför gränserna.
Att anta, som Hoppeaner verkar göra, att staten förtrycker ett kollektiv (som till exempel nationen eller folket) mer än andra kollektiv är inte en lösning på problemet – det skapar problem. Och det motsäger på ett direkt sätt den metodologiska individualism som libertarianer traditionellt lutar sig mot.