Hur god är staten?
Det sägs att ens verkliga moral visar sig i hur man beter sig när ingen ser på. Vad gör vi när vi vet att ingen ser och att vi alltså inte kommer att kunna ställas till svars? Detsamma gäller för organisationer, inklusive staten. Det är alltså i det som staten gör i skymundan och bortom syn- och hörhåll från medborgarna som vi kan se hur väl den demokratiska staten representerar oss.
Statens moral
De flesta har en högst pragmatisk syn på staten och bedömer den efter vad de anser att de ”får”, som vore staten allas räkmacka. Därav argument som att utan staten skulle det inte finnas vägar, eller utan landstingspolitiker skulle det inte finnas sjukvård. Få ser staten framför allt moraliskt, eller snarare: som en moralisk styggelse. Libertarianer gör det däremot, och ser staten framför allt som den organisation som bygger helt och fullt på våld. Men även om det är definitionen, och det som skiljer staten från andra organisationer som företag och ideella föreningar, är det svårt att ta steget från princip till verklighet.
Det är inte uppenbart att en organisation som förvisso per definition är byggd på, av och med våld också måste vara omoralisk i det den gör. En oäkta son är inte mindre moralisk för att han fötts utanför äktenskapet. Så kanske kan det vara så att även staten, vilken också har ett omoralisk ursprung, kan göra mycket gott?
Trots allt är det så att de flesta har överseende med det som skett, eller någots egentliga vara, om det för bra saker med sig. Oavsett om detta är ett problem eller felaktigt, har många en sådan konsekventialistisk syn. Så även om vi avtvingas skatt, så är det i sammanhanget inte en så farlig överträdelse om vi därigenom får fred, frihet, välfärd och vägar.
Det är alltså lätt att bedöma staten efter det man ser den göra. I Sveriges fall bedöms statens godhet (eller bristen därav) på hur vård, skola, omsorg, försvar osv de facto fungerar. Eller i alla fall så som man upplever det. Och nog är det väl så att vården funkar, i stort sett. Detsamma med allt det andra vi får. Framför allt i jämförelse med det som inte finns, som vi inte känner till och därmed har svårt att bedöma. Hur skulle vård och skola fungera utan en stat? Få har svar på den frågan, så att vi har tillgång till vård och skola ses som tecken på statens godhet.
Däremot blir det ramaskri när det inte fungerar så som man förväntat sig. Löpsedlarna har ofta feta rubriker om statliga misslyckanden. Men detta är trots allt sådant som vi ser. Det är inte så vi ska bedöma statens moral. Hur är det med det vi inte ser? Sysslar staten med ögontjäneri? Låt oss undersöka några exempel där ingen som betyder något ser på, och statens moral följaktligen ges en chans att skina igenom.
Migration
Något som jag själv upplevt flera gånger, eftersom jag har rest en hel del och bott i ett flertal länder, är att staten så fort den inte har att göra med medborgare (som, kan man tänka sig, har lagliga rättigheter och kan rösta) beter sig rent förfärligt. Få är de gånger jag tagit mig igenom en passkontroll eller tull och mötts av trevliga representanter för staten. Det är vanligtvis rena motsatsen. Visst kan byråkrater vara svåra att ha att göra med, men försök att som icke-medborgare resonera med en gränsvakt. Utgångspunkten är att de ser ned på dig. Dessutom med vapen i hand och väl medvetna om att de kan göra vad som faller dem in utan att behöva ställas till svars.
Om man istället för att vara turist är på flykt eller söker ny hemvist, så ligger man risigt till. Det bör inte vara förvånande att stater allt som oftast sätter människor från andra länder i tältläger. Eller, som här i USA, att man spärrar in folk i stora skjul på mexikanska gränsen där de sitter packade som sillar utan luftkonditionering.
Vissa kan tänkas vilja hävda att det handlar om resurser, men det är knappast fallet. Ofta, såsom i fallet USA, hålls människor fängslade medan de ”processas”. Det är en byråkratisk kostnad som staten valt att ha. Att då säga att det inte finns pengar till mat, vatten eller hygienprodukter medan de processas är ohederligt.
Huvudpoängen här är inte att människor mer eller mindre behandlas som djur, utan att de gör det för att de inte är sedda. I stort sett ingen medborgare i ett land har någon aning om vad någon måste gå igenom för att kunna flytta in. Ofta är det en rejäl chock när information om dessa processer - för att inte tala om villkoren - uppdagas.
Men det är precis därför statens moral framträder som tydligast gentemot migranter. För här finns ingen som kan ställa den till svars. De som utsätts har inget annat val än att helt enkelt gå med på både stolligheter, vanvård och även misshandel, för att inte tala om kostnader, om de vill ha tillträde till ett land. De som fötts i landet har ingen aning och låter därmed staten hållas.
Hemlighetsmakeri för vår säkerhet
Detsamma gäller allehanda hemliga myndigheter och säkerhetsklassat material. Här finns allt från CIA-planens bortrövningar av människor till diverse ”black sites” eller Gitmo för tortyr via hemliga domstolar och nattliga deporteringar till övervakning av medborgares kommunikation och säkerhetskontroller vid flyget. Det som sker under rubriken ”i nationens säkerhet” är per definition inte tillgängligt för de som utgör nationen.
Krig
När staten för krig i främmande länder är eventuella offer för statens omoral osynliga för dem som staten eventuellt oroar sig för ska se övergreppen. Även om Sverige inte officiellt varit i krig sedan ett par sekler, så har svenska staten tagit del i allehanda FN-aktioner. Det som berättas om hur soldater, oavsett om de är ockuperande styrkor (som t ex USA i Irak och Afghanistan) eller FN-styrkor, beter sig är genomgående ohyggligt. Det inkluderar vanligtvis våldtäkter, tortyr, mord, misshandel och förstörelse.
Det vore ett misstag att med en axelryckning bortförklara dessa vidriga handlingar som begångna av ”några ruttna äpplen”. Visserligen finns det personer vars moraliska kompass är ur funktion, inte minst i dessa sammanhang, men det är alltför vanligt - om inte systematiskt - för att det ska kunna förklaras av att det är ”några få” som gör det mot majoritetens vilja. Snarare vittnas om kåranda, grupptryck och att det är ett standardbeteende. Det vi andra skulle beteckna som moraliskt beteende tillhör undantagen.
Är staten god eller ond?
Om vi ska kunna bedöma statens godhet eller inte så måste vi se till det den faktiskt gör, inte bara det den gör när vi ser på. Det är lätt att hålla sig i skinnet när man vet att någon ser på. Men hur agerar vi när vi vet att ingen ser? Precis som barn tenderar till att hitta på bus när mamma och pappa inte är närvarande så beter sig staten precis så moraliskt som den måste. Och förfaller till sin egen gräns när den tror sig inte kunna kommas på.
Det är av den här anledningen visselblåsare är så viktiga - för de visar hur staten (och andra) egentligen beter sig. Trots allt är det så att staten, precis som småbarn, vet både vad som är ”rätt” beteende och vad den (antagligen) kan komma undan med. Så det är inte så konstigt att den öppet visar det den gör bra och allt som nationens medborgare kan tänkas gilla. Det är heller inte förvånande att den smusslar med och försöker gömma det som inte uppskattas.
Men det är här den egentliga moralen träder fram. Och om vi lär av historien så har staten inte mycket till moral. Så fort vi vänder ryggen till förfaller den till de mest förfärliga övergrepp, som vi aldrig hade accepterat. Vilket också är anledningen till att detta beteende göms och hålls hemligt.